Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/333

Den här sidan har korrekturlästs
— 329 —

Provençalskan (le Roman Provençal, la langue d’Oc), la langue d’Oui ellef d’Oïl; på lika sätt som Italienskan kallades la langue de si, och Tyskan la langue de ya (allt efter olika uttal af interjektionen ja). Provençalens cours d’amour motsvarades af Trouvèrens puys d’amour och gieux sous l’ormel. Diktarten var nästan uteslutande episk, i motsats mot Troubadourens. Alla större arbeten kallades romans. I Schwaben, under de sednare Hohenstaufernes regering,

    Franzén). Denna qvinnodyrkan var dock helt annat, än Troubadourens utsökta courtoisie, sirliga påhitt och elegance. Det egentliga ridderliga galanteriet fins ej förr än i Riddarvisan, hvilken är några århundraden yngre än chanzos. Det tyckes vara en återverkan af det Södra Chevaleriet på den Nordiske Kämpen. — Med allt detta, kan jag emedlertid ej häruti gå så långt, som Capefigue (i Essai sur les invasions maritimes des Normands dans les Gaules; Paris 1828) hvilken härleder trollverlden i de Normandiska romancerna omedelbarligen ur Eddans mythiska berättelser. Norrmannens vistelse i Österländerne gjorde hans verlds-åsigt i många delar förändrad.

    Det torde således vara rimligast, att väl antaga en Nordisk utvandring åt Södern, men också en förnyad omedelbar inflytelse från Österländningarne, hvad de sydliga folken angår. Jag har i det föregående sökt antyda, att en samfält Orientalisk härkomst sannolikt gifves för så väl Nordens, som Söderns folk, och att i deras skilda diktning strålar framglänsa af en gemensam sol. Emedlertid kan en i ett långt fjerran uppstigande ättledning från Österlandet för ingen del hindrat den Europeiska litteraturen, att sjelfständigt utveckla sitt skaplynne, och, under yttre och inre förhållandens olika verkan, taga en egen rigtning.