för lärde och konstnärer. Samma personer, hvilka för hans räkning voro, i nästan alla verldens ändar, sysslosatte att föryttra kryddor, ädla tyger och kostbarheter, uppletade och samlade handskrifter ifrån gamla dagar: samma farkoster, som lydde hans vink, att öfver Verldshafvet flytta Asiens och Afrikas jordiska skatter, hemförde på de långväga böljorna äfven dessa inre skatter för själen och hjertat, hvilka aldrig förgå. Med ett ord, tidens ypperste män, i ära, i bildning, i lycka, offrade frivilligt bördens och rikdomens tillfälliga företräden åt det evigt sköna, hellre än de spillde dem på vanskliga lustbarheter och flärdfulla nöjen. Denna rena kärlek för det älskliga har ock i Italien gått i arf intill sednaste tider, och gjort detta land till konstens fosterbygd. Man har der insett och erkänt den sanningen, att den vackra konsten måste, utan deltagande af den mäktige och bemedlade, falla ett offer för behofvet, och att dess idkare, hvilka icke arbeta för jordisk vinning och förkofran, skola antingen duka under för sin inre brand, eller neddragas i den handgripliga nyttans tjenst, hvilken ej är deras kallelse, och vanligen ej mycket vinner af deras åtgärd. De äro, för att nyttja Talarens gyllene, evigt minnesvärda ord, »like dessa det gamla förbundets tempeltjenare, som, utan arfvedel och jordagods bland Israels öfriga slägter, bodde i helgedomen och vaktade offerlågan« [1].
Under så lyckliga tecken uppgick poesiens
- ↑ Tal vid Jacob B. Struwes begrafning, af J. O. Wallin.
