kunna med godt samvete plocka rosor på den rika blomsterplanen, utan att en sådan liten artig stöld behöfde vara beledsagad af någon fruktan för upptäckt. Men på det hela ser jag intet ondt häruti, ty det är ej allom gifvet, att vara uppfinnare, och hellre än att sjelf hopspinna mindre lyckliga saker, må man gerna hos andra skaffa sig ämnen, blott man sjelfständigt bearbetar dem. Sådant har varit sed i alla tider, och är ingenting att tadla; åtminstone är jag strax färdig, att gifva aflösning för så älskvärda synder.
Vi komma härifrån till Calderon, hvilken man i allmänhet i Tyskland uppsatt högst bland de nyares dramatiska skalder, då man ensamt åt Shakspeare velat inrymma en plats bredvid. A. W. Schlegels omdöme är, sammanträngdt till få ord, följande: »Calderon är skald, om nånsin man kan vara det. Hos honom ha alla förtjusande egenskaper af den romantiska diktkonsten förenat sig: det etheriska, idealiska, ljuft fantastiska; för honom är tillvarelsen ej mer någon dyster gåta. Sjelfva tårarna afspegla himmelen, liksom den i solskenet tindrande daggdroppen på blomman. Hvardagslifvet öfverdrager han med en slöja af svärmiskt behag. Heder, kärlek, svartsjuka, äro de rådande driffjädrarne, men alla har han förädlat, långt utöfver hvad Österländningarne förmått; en upphöjd sedlighet, hvilken helgar handlingssättet, utan afseende på följder, ligger till grund för det hela. Det theatraliska perspektivet är i hans ögon det förnämsta; också har
