Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 12.djvu/49

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 45 —

hågkomst den öfvergifnes tröst, den förtrycktes stöd och äfven den lyckliges ledsven till det goda! Adlerbeth hade sannolikt njutit denna ungdomsglädje i ringare mått, än hans känslighet fordrade. Den rådande tonen i hans första sånger tyckes derom vittna. Om till någon skald den utnötta benämningen af Apollos Son ännu med särskilt betydelse kan lämpas, är det måhända till honom. Med vördnad, med förtröstan, äfven med kärleksrik tillgifvenhet nalkades han den faderligt hulda Guden; men han lekte icke i dess åsyn; men han gick med säkra, varsamt afmätta steg att frambära till den fruktades altare sina blygsamma offer. De voro redbara, voro sköna af känslans sanning, bildernas rikedom och uttryckets renhet; men de voro icke dessa sorglöst bundna kransar af vårens sippor, hvilka den gladare unge skalden kastar, under Gratiernas dans, kring Delierns lyra.


Adlerbeth var nära att fylla sitt sjuttonde år, då han utur fädernehuset sändes till Universitet i Upsala. Här öppnade sig för honom en ny verld, hvilken till hans och hans samtidigas lycka styrdes af snillen och af kunskapsrika tänkare. De hatade icke en fri öfning af förnuftet, utan med undervisning, råd och efterdömen uppmuntrade de dertill hvarje hågfull yngling. Men sjelfve hade de sökt sanningen under erfarenhetens ledning och vunnit sin visdom genom förståndets mödor. På en lättare väg förde de icke heller sina lärjungar till de särskilta