Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/120

Den här sidan har korrekturlästs
— 116 —

hvilkas afbild Han var. Denna lyckliga dag är icke mer, den är försvunnen med de sälla tider, som syntes ämnade till mensklighetens tröst efter långa lidanden. Himmelen betäcktes af ljusa skyar, men bakom dem samlades grundämnet till nya åskor, och jorden skulle åter sucka under våldet, sorgerna och nöden; och om deras förödelse och fasa utgör den fullkomligaste motbild mot det lugn Sverige inom egna gränser njutit under loppet af detta slutande år, om det på afstånd skådat de skakningar hvarunder så många Stater svigtat eller sjunkit: om det sett sin Konung väpnad till striden återkomma med hvilande vapen, sedan han fäst Europas högaktning vid sin person och sina Härar; med hvilka känslor af tacksamhet och tillförsigt har ej Academien egnat de första ögonblicken af sin Tjugonde Högtid åt de väckelser, som i helgedomen lyfta själen till andakt och betraktelser. Lifvad genom Snillets och Vältalighetens gemensamma krafter, har hon vid Altarets fot uppsändt sina lofsånger och utgjutit sina förböner och välsignelser öfver allt hvad hon kärast äger: sin Konung och sitt Fädernesland. Må häfderna en dag omtala för kommande slägter, att Sverige i stormiga tider bibehöll sin ära och sjelfständighet genom den nära föreningen emellan Konung och Folk, och anföra begges lyckliga öden som ett bevis af den Allsmäktiges vård om de Samhällen, som grunda sin styrka och sitt bestånd på utöfningen af de dygder Han föreskrifvit för allmänt och enskilt väl.