Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/177

— 173 —

då, i oberoende af allt annat, än sin egen kraft, utan eftersyn och, i långliga tider, utan efterföljd, Georg Stjernhjelm framblänkte med sin Hercules. Stjernhjelms namn är i vår litteratur det största intill Dalin, och värderligast bland hans Musæ Svethizantes, är hans Hercules. Denna Moral-Satir, som man orätt ansett för ett Episkt Poem, framställer, under Herculis namn, en yngling, som af Lustan och Dygden, personifierade, anvises skilda vägar att genomvandra lifvet till sällhet och ära. Den är författad på orimmad Hexameter, efter Latinska Vers-mekaniken, innehåller hufvudsakligen tvenne långa tal, ett af Fru Lusta och ett af Dygdens Gudinna, är starkt original i förtjenster och fel, men är frukten af ett snille. Man skall kanske af de ställen i detta poem, som man numera förstår, föga finna någon enda rad som saknar en redbar tanke, uttryckt med en målande hand; men läsaren måste flytta sig halftannat århundrade tillbaka och öfverse med Stjernhjelms påfund, att upptaga uråldriga ord, som för förståndet af detta arbete gör ett ordregister nödvändigt. Det är också detta som författaren föresett, och med en bifogad Uttydning afhulpit. En större förtjenst hos honom, än denna, är konsten att med klarhet, styrka och dristighet hafva framställt de olika hufvudpersonernas karakterer i poemet, att hafva försinnligat Lustan och hennes åtfölje genom idel små taflor för inbillningen, att hafva satt i hennes uppmaning till Hercules hela flärdens