Håren flyta dig af, som vissnade löf utaf aspen,
Skallan snöd blijker ut, der nu spela krusade lockar —
Men detta är den vackra sidan af den berömda Hercules. En annan återstår, som äfven bör visas. Den framställer, bland annat, en person som kallas Ruus, och framställer den i hela den osmakliga yrseln af ett öfverplägadt dryckeslag. Stjernhjelm har, som det synes, alltför strängt följt sin ingifvelse, att måla efter naturen, men har ej mäktat urskilja, hvilken måtta smaken och visheten i en sådan målning ålägga; hvad de såsom anständigt tillåta, eller såsom vämjeligt förbjuda. Af en sådan halt är nästan hela teckningen af den förenämde Ruus, som börjar med ett vidlyftigt uppräknande af dryckeskärl och vinsorter, och fortsättes sålunda:
Sedan är ock gott Ööl, som Ruus skall bringa på banen:
Brunsvigs-Mumma, Possnäll, Garleij och Halbersta Bryhan,
Zerbest och Rostocker ööl, Fyns-mjöd och Smålänska Mölska,
Knijsnak och Rumeledojs; men bort med Kuckuk och Rastrum.
När nu blåses alarm och dundras i trummor och pukor:
Lösn är gifvin, Hola, Runda runda dadinella;
Sätter i bröste tilliika Gott-åhr Bror och Sauf du rein aus Hans.
Högre flygelen commenderar Mon Sieur Avous; den<
Vänstr’ in furia Svänger här an Colonel Vi-fo-brindis.
Här gäller an, halft, heelt; sätzan, in floribus, hals auf
