språk han nyttjade, och att han, olik mängden af sina efterföljare, åtminstone ville dess förbättring. — Om Stjernhjelm, som Poet och Språklärare, ej beredt åt sitt namn all den ära hvartil det på en annan tid kunnat hinna, så kan i hans beröm ännu deröfver tilläggas, att han varit den mångkunnigaste man på sin tid, att han med framgång bestridt nästan alla civila värf, att han blifvit ansedd med en utmärkt nåd af de tvenne stora Domarne öfver förtjenster, Christina och Carl Gustaf, blifvit skattad som en ovanlig man af Nationen och förföljd, som trollkarl, af vidskepliga eller afundsfulla fiender. Den praktiska Philosophens enskilta lefnad skall, som det påstås, vara tecknad i hans sista ord till hans lärjunge och vän Columbus: vixit, dum vixit, lætus. Hans ljusa namn har varit nära att bortskymmas af en mängd mörka kroppar, som följde honom på den Poetiska banan; och denna orättvisa mot ljusets förebådare i Sverige har först i våra dagar blifvit hämnad.
Stjernhjelm gaf sina efterföljare exemplet af sitt firade namn, men han kunde ej tillika ge dem sitt snille. De skrefvo derföre, och misslyckades. Emedlertid är det från Stjernhjelms dagar som Sveriges vittra horisont börjar visa strimmor till en ljusning, ansedd af några välsinnade betraktare för full dag i detta yrke. Man har i allmänhet synts benägen att dömma till litteraturens blomstrande tillstånd från mängden af skrifter, liksom man på afstånd dömmer
