af Guarinis Pastor Fido eller den trogna Herden från vidt aflägsan bygd framhafd och alla vackra Svenska Vallbarn, som redlig älskog kär hafva, till välment efterdöme öfversänd och föreställd af Gunno Evrelius. Man tyckes kunna med temlig trygghet dömma från titeln till öfversättningens värde. Evrelius, född 1658, delade sin tid emellan Landtmäteriet och Parnassen, och hann i det förra slutligen till ÖfverDirectör, sedan han uppmätt Sveriges Provinser på andra sidan om Östersjön, och blifvit adlad med namn af Dalstjerna. Det har händt Dalstjerna, som det stundom händer, att hafva öfverhöljt ett aktadt embetsnamn, som nu är glömdt, med löjligheten af ett misslyckadt poetiskt, som qvarlefver. Hans KungaSkald, med tusen tropliktige hete tårar besprängd och afsjungen vid Konung Carl II:s likfärd är ett lika omständligt som varnande exempel derpå. Om detta långa Episka Sorgeqväde ej beständigt röjde Författarns sanna smärta vid Fäderneslandets förlust, och på några ställen hans närmare bekantskap med de gamla goda Autorerna, som han illa härmat, så skulle man ej lätt finna, äfven på dessa tider, ett sämre arbete än denna, mindre till plan än till bilder, uttryck och versification rå och lågstämda Kungaskald, hvars Autor redan i en af Poemets första verser på en gång dömmer sin skicklighet och bevisar den:
Men törs, förmätna Skald, du dig det mod tillvita,
Att din fot träda djerfs fram på så högan ban?
