Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/193

— 189 —

Biskopen Anders Aröboe några år förut författadt verk, kalladt: Verldens förste Uges sex dages præctige och mæctige gjerningar, att de tydligen böra anses såsom derifrån öfversatte. Det är ej ett ringa värde i Skaldekonsten, att låna med geni; och denna egenskap af lån, sträckte den sig äfven till hvar sida af Spegels Poem, skulle ej hindra det ifrån att förtjena ett stort beröm, i fall han alltid lyckats att så kläda sitt lån, som i de nyss anförda och i allas minnen ännu behållna rader af sitt företal. Men det är detta som ingalunda skett. Spegel höjde sig i många andra hänseenden öfver sin tid, men måste vidkännas dess brister i sina poetiska arbeten, der man söker Skalden, merendels utan att finna den. Man har, bland andra, tillagt honom den förtjensten, att hafva gifvit språket en mera fri och ledig gång, än hans företrädare eller samtida. Det fordras ett skarpsynt öga att göra denna upptäckt. Det är åtminstone mer påtagligt, att hans bruk af föråldrade eller Provinsord, som göra meningen mörk, äfvensom nyttjandet af idel feminina eller tvåstafviga rimslut, hela det långa poemet igenom, äro verkliga och ej obetydliga fel, men visserligen små och ytliga emot den brist af anda, som så uppenbart contrasterar med ämnets värde. Man tillägge den lösgifna och likväl oförmögna inbillningsgåfva, som missledt hans omdöme till otjenliga bilder och epiteter, och som tröttar eller väcker löje. Man tillägge ännu den otillåtliga förblandningen af hednisk mytologi och Biblisk;