Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/194

Den här sidan har korrekturlästs
— 190 —

äfvensom detta osmakliga skämt så ofta stridande mot den läras helgd och värdighet, som är arbetets stora föremål. Sådan, det är sant, är ej Spegel i det rykte han ännu behåller, men sådan är han olyckligtvis för den som ålägges att dömma honom i sitt arbete. Man borde till exempel vänta, att Författaren användt hela sin konst i beskrifningen af menniskans skapelse. Se här några utdrag deraf, anförda i det hufvudsakliga sammanhang, som taflorna följa hvarandra:

Vår kropps välbygda slott en mæchtig Konung hyser,
Förnuftet menar jag, hvars Majestät nog lyser
I margehanda värk — — — — —
— — — — — — — —
Then Konung har sitt råd, som är förstånd och vilja,
Ty them bör hjelpa till godt från thet onda skilja.
— — — — — — — —
Then samme store Kung bör ock betjenter blifva
Af Secreterare, som allting noga skrifva
Uti sitt Protocoll, i minnets långa rulla,
Hvars blad bekladdas nog, men blifva dock ej fulla.
— — — — — — — —
Then Konung har sin Nämd, som först får saker veta,
Och må förthenskull väl en Kämners-kammar heta,
Ty sinnen gifva an och Phantasien dömmer
Så godt som han förstår, snart lastar, snart berömmer;
Then Själenes Fiscal sig aldrig nonsin hvilar
Men far hvart ögonblick otalig många milar — —
— — — — — — — —
Hon (Phantasien) är i korthet sagt, beskäftig som en höna