Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/98

Den här sidan har korrekturlästs
— 94 —

Så flykta hans dagar — så banan fullbordas —
Så slocknar hans stjerna; han dör och han jordas,
Välsignad och saknad, och mätt utaf år.
På vården skall smickret sin runa ej hugga,
Det tacksamma minnet skall följa hans skugga,
Och saknaden fälla på grafven en tår. —

Kom, broder, och tag mig i handen. Vi svära,
Att rykte och gull ej af verlden begära;
Ty lyckan och hon skola svika ändå.
Nej, byggom en hydda, der lefva vi gömda,
Afundade icke, och icke berömda;
Men sälla likväl i vår ensliga vrå.

Du lyckliga bygd, der min barndom förflutit,
Hvi har jag din saknade skugga förskjutit,
Att gungas på verldens förrädiska haf?
Hvi drömde jag ej om dess klippfulla stränder,
Der äfven den vise, ehvart han sig vänder,
Skall stöta på grund, eller sjunka i qvaf.

O tag mig ännu i ditt sköte tillbaka,
Och gif mig för allt hvad jag har att försaka
En fristad i lugnet, en bok och en vän! —
För ynglingens ljufva förlåtliga villa,
Att lyckan hans vakor en dag skulle gilla,
Gif honom din verkliga sällhet igen!