Sida:Svenska Fredssord i norska frågan.djvu/8

Den här sidan har korrekturlästs
— 8 —

ociviliseradt tillstånd utan allt begrepp om ett statsrättligt, sjelfmedvetet och konstitutionelt förhållande. Att under sådana omständigheter förenas med ett ädelt, upplyst och frihetsälskande folk, måste anses för en lycka i stället för dess motsats. Annat var förhållandet i Norge, der upplysningen redan vaknat, jemte begreppet om ett statsrättligt och lagbundet tillstånd, uppkalladt till lif och verksamhet af en ung furste, som tilltrodde sig och Norge större intellektuella uch materiella krafter, än som i verkligheten förefunnos, men som hade det goda med sig att en konstitution uppsattes och af folkombuden gillades och antogs och som derefter kunde framhållas såsom vilkor för en frivillig förening med det land och den härförare hvilka hade både traktaternas och maktens rätt att taga hvad dessa med godo ej kunde få. Men att få med godo är, har varit och blir i alla tider ädlare, bättre och hållbarare än att med våld och blodsutgjutelse taga. Det se vi, derom öfvertygas vi, och alla rättänkande med oss, blott man kastar en oensidig blick på de folk och de länder, hvilka blifvit besegrade och eröfrade. Till exempel det fordom frihetsälskande, men inom sig stridiga och oroliga polska folket, de ej mindre sjelfständighetsälskande ungrarne, de efter frihet suckande italienarne; hvilken oro, obelåtenhet, upprors- och missnöjesanda herrskar ej och har alltid herrskat i dessa länder mot våldets, svärdets och eröfringens rätt. Belgiens våldsamma införlifvande med Holland hade ej heller bättre framgång än så, att det lösryckte sig derifrån och bildade, med Europas bifall, ett eget fritt och lagbundet samhälle. Sjelfva Finland, som sjelfherrskaren, oaktadt segrare, sökte hugna och lugna med löfte om bibehållande af svensk lag och rätt, saknar visst ej inom sig grobara frön till missbelåtenhet, alstrad och underhållen af den obehagliga tryckning beroendets bojor låta känna, ja sjelfvaste Irland, ehuru förenadt med det fria England, hafvens beherrskare, hyser smärtsamma minnen och känslor efter eröfringsrätten, svärdets blodiga föreningsakt, oaktadt de sedan förflutna 300 åren bordt hinna läka såren.