Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/164

Den här sidan har korrekturlästs

156

När han sitt väsen oss förtäljer
Och ger en skymt af hvad han är,
Till sändebud han eder väljer,
I Kärleksgudar! I Begär!
Igenom edra glada munnar
Han sina lagar oss förkunnar.
Hans makt man i naturen ser,
Der vinner tanken höjd och styrka;
Men vill mitt hjerta honom dyrka,
Så sker det endast genom er.

I Nöjen! edra lagar stiftas
Att hämma lyckans oförrätt.
Det blinda våld, hvarmed hon skiftas,
Ej stör ert jemna delningssätt.
Hvem djerfs af någon fördel skryta?
En gifmild hand kring jordens yta
Har utsått nöjets rika frö.
De växa under svett och möda,
De lifvas af en menlös föda,
Men under konstens händer dö.

Förrän jag under oket böjdes
Af våra vanors tyranni,
Er glädje i min uppsyn röjdes,
Jag hade lätt att lycklig bli.
Till er jag sprang ifrån min lexa,
Men börjar ur er känsla växa,
Se’n jag i verlden stält min gång.
Att kunna lifvet åter smaka,
Er oskuld kallar jag tillbaka
Och gör mig lös från alla tvång.

Min första blick er häpnad väcker,
I hafven glömt er forne vän.
Men en af er mig handen räcker
Och börjar känna mig igen.
Knappt hade jag er skara lemnat,
Förrän sig detta barnet hämnat,
Mig med en pil i flykten sköt:
Jag fåfängt Kärleksguden skydde,
Han följde mig, hvarthän jag flydde,
Och mig i sina fjettrar slöt.