Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/390

Den här sidan har korrekturlästs

382

Ni åt henne, att hon gifver mig svar, och ett godt svar på köpet, hör Ni det, herr amiral.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Det hänger fuller inte alldeles så tillhopa heller, junker, ty I skall veta, att när I sist gjorde min dotter den äran att besöka henne, så mådde hon inte väl, att hon kunde sjelf taga emot er, men ville, likväl ej, att I skulle gå alldeles med oförrättade ärender tillbaka igen; derföre bad hon denna jungfrun att i hennes ställe tala med er och höra ert ärende. Jag måste ock derjemte säga er, junker, att det sedermera händt sig, att min dotter samtyckt att gifta sig med denne herren, och gör det mig således ondt, att I denna gången tagit fåfäng möda.

Junker Torbjörn. Så är I inte fru Lotta, amiralens dotter, hör, min vän?

Sara. Nej, junker.

Junker Torbjörn. Hvarföre skall I säja så då?

Sara. Jag tänkte inte bedra’ er, junker, utan gjorde hvad min fru mig befalte.

Junker Torbjörn. Hvad är ert rätta namn? Säg mig det, om I eljest kan säga något sant ord.

Sara. Jag heter Sara, junker.

Junker Torbjörn. Är Ni adel, min vän?

Fru Lotta. Ja men är hon så, junker. Hennes familj heter Lotand; hennes far var en gammal redlig officerare, som dog i största fattigdom, några år sedan han kom utur fångenskapen; hennes mor följde tätt deruppå. Min mor tog henne till sig, då hon var bara barnet, utan att låta henne veta, hvem hon var, och har uppfödt henne snart sagdt som sitt eget barn; sedan har hon varit hos mig på samma fot.

Junker Torbjörn. Er tjenare, jungfru Sara Lotand.

Sara. (För sig sjelf.) Du hade fuller haft tid att kalla mig fröken likväl, sedan du hör, att jag är adel.

Junker Torbjörn. Hör, hvad jag säger er nu: Ni är fuller inte så rik som er fru — det kan vara lika mycket, jag är rik nog för både mig och er; men I är åtminstone så vacker, skam å säjandes. Säg nu rent ut: vill Ni ha Junker Torbjörn Ränterik till man och herre eller inte? Sådant tillbud tör inte ofta göras er, mins det.

Sara. Jag har fuller aldrig ämnat att gifta mig.

Lars Lustig. Monsir Champagne kan vittna det, min sann.