Stod deremot Norden redan i liflig förbindelse med dessa länder, blir förhållandet ett annat. Då har man ingen anledning att säga så, som man stundom säger: de italienska arbetena behöfva mansåldrar eller århundraden för att komma till Skandinavien.
Frågan är derför, om Skandinavien tusen år före vår tideräknings början stod i regelbunden handelsförbindelse med länderna i mellersta Europa, och dessa i dylik förbindelse med Italien. Svaret på den frågan blir jakande.
Att samfärdseln redan då var liflig mellan den södra delen af Skandinavien och norra Tyskland, bevisas af den stora likhet, som finnes mellan de inom hela det nordiska området inhemska typerna från den yngre bronsåldern, som just motsvarar den förra hälften af årtusendet närmast före Kr. föd. En mängd typer, hvilka så talrikt förekomma i norra Tyskland, att de måste vara tillverkade der, likna så mycket dem, som äro inhemska i Danmark och södra Sverige, att i vissa fall knappt någon olikhet kan upptäckas, och i andra fall skilnaden endast är föga i ögonen fallande. Men den lilla olikhet som finnes blir, då den ej är tillfällig, utan visar sig vara beständig, en bekräftelse på, att den ena typen är inhemsk i norra Tyskland och den andra i Skandinavien.
Andra i norra Tyskland talrikt förekommande och der sannolikt inhemska former likna mycket dem, som äro allmänna i södra Tyskland och de nuvarande österrikiska länderna. Dessa vittna således om, att det ena området stod i liflig förbindelse med det andra. Och det bekräftas dels af de söderifrån införda arbeten, som i ganska stort antal träffas inom det nordiska området, — i det föregående äro talrika exempel derpå anförda, — dels af det alltför litet beaktade förhållandet, att all inom det sistnämnda området använd brons måste vara hit införd från annat håll.
Bronsen består, såsom vi veta, af koppar och tenn. På några ställen i norra delen af Götaland och i det öfre Sverige, liksom i Norge, finnas visserligen kopparmalmer, men allt hvad vi veta talar för, att då koppargrufvorna i Sverige och Norge började bearbetas, mer än tusen år förflutit efter bronsålderns slut. I de södra delarna af Skandinavien, hvilka under bronsåldern voro de förnämsta, finnes lika litet som i nordligaste Tyskland någon kopparmalm. Och tennmalm träffas ingenstädes inom det nordiska området. Då således all här använd brons, såsom råmaterial betraktad, det vill säga all koppar och allt tenn, måste vara införd annorstädes ifrån,
