En vigtig fråga är nu följande: Huru lång tid behöfde de italienska arbetena under dessa aflägsna perioder för att komma från trakten af det nuvarande Verona vid Adiges nedre lopp, eller något annat ställe i norra Italien, till det nordiska området? Mången föreställer sig, att svaret måste bli: En mycket lång tid, troligen flera mansåldrar. Så är det dock icke.
Vi hafva nämligen sett, att vägen från Italien till Norden redan var öppnad och handeln vida lifligare än man kunnat föreställa sig, den handel, som förde den nordiska bernstenen till Södern och i utbyte förde brons, oarbetad eller arbetad, samt guld och andra kostbara saker till Norden. Äfven om vi, såsom sig bör, taga i betraktande, att här ej är fråga om någon direkt handel mellan dessa då så långt från hvarandra liggande delar af Europa, utan om en indirekt, så att en handlande bragte Italiens alster kanske till Donau-dalen, en annan till Moldau-dalen eller trakten kring öfra Elbe, en tredje till norra Tyskland och en fjerde eller femte till Danmark och Sverige, så kunna vi dock lätt inse, att den tid, som behöfdes för att varorna skulle komma från norra Italien till Östersjöns sydkust, borde kunna räknas i månader, och att en tid af två eller tre år måste hafva varit mer än tillräcklig för att beqvämt forsla en laddning varor öfver Alperna till norra Tyskland. Afståndet från stranden af det Adriatiska hafvets nordligaste vikar till Elbes mynning är, fogelvägen räknadt, ej längre än frän Ystad till Umeå.
Erfarenheten från andra trakter af jorden, på den tid, då dessa trakter ännu voro oberörda af den moderna europeiska kulturen, talar också för, att en sådan sträcka, då vägen var öppnad för handel och hufvudsakligen ledde utmed floder och deras dalar, kunnat tillryggaläggas på några månader, högst ett år.
Detta bekräftas af de berättelser, man har om handelsfärderna i forntidens Europa. Dessa berättelser hafva visserligen mycket att förtälja om de svårigheter och faror, som då mötte handelsmännen, hvarför dessa ofta färdades flera tillsammans, såsom i nutidens karavaner, både för att lättare kunna försvara sig mot röfvare och för att kunna bistå hvarandra på de ställen, der det var svårare än vanligt att komma fram. Men vi se också af sådana berättelser, att den tid, som fordrades för jemförelsevis långa färder, räknades i veckor eller månader, ej i år. Och vi få härvid ej föreställa oss, att samfärdsförhållandena här i Europa voro så
