väsentligen olika tusen år före Kr. föd. mot hvad de voro vid vår tideräknings början eller tusen år derefter, att den färd, för hvilken under vikingatiden en månad var nog, skulle under vår yngre bronsålder hafva kräft många månader.
En af de åsyftade berättelserna rör just Sverige under vikingatiden. Mäster Adam af Bremen har nämligen att förtälja[1], att, om man far landvägen från Skåne genom Götaland öfver Skara, Telge och Birka, så kommer man efter en månad till Sigtuna. Men den färden, hvilken på långa sträckor gick genom vilda skogar, är fullt hälften så lång som afståndet från Verona till Hamburg.
En annan sådan berättelse är den man har om tennhandeln mellan England och Medelhafvet genom Frankrike, innan romarne hunnit anlägga sina präktiga vägar genom detta land. Diodorus, som lefde på Cæsars tid, omtalar nämligen, huru tennet i skinnbåtar fördes öfver Kanalen ocb sedan klöfjades på hästar utefter floddalarna ned till Medelhafvets kust. En sådan färd från Kanalen, längs Seine, Loire ocb Rhône till Massilia, eller någon annan af Rhônes mynningar, kräfde 30 dagar, således en månad.[2] Men afståndet från Marseille till Hâvre är ej mycket kortare än afståndet från Verona till Hamburg, allt fogelvägen räknadt; skilnaden är ej som 2 till 3, snarare som 3 till 4. Om man kunnat färdas lika fort på den senare vägen som på den förra, — och förhållandena voro väl ej väsentligen olika, så snart man kommit öfver Alperna, — så skulle det, äfven om vi taga färden öfver Alperna och krokvägarna med i beräkningen, knappt hafva fordrats mer än två månader för att hinna från Adriatiska hafvets till Nordsjöns kust. Taga vi då sex gånger så lång tid, eller ett helt är, så bör det vara nog. Och anser man ej ens detta förslå, utan tror, att två eller tre år behöfts, blir det likväl en så kort tid, att den i förhållande till de årtusenden, som skilja oss från den dag, då Bjersjöholmskärlet blef förfärdigadt, kan kallas försvinnande kort. Vi äro då fullt berättigade att säga: de italienska och andra söderifrån hit införda bronsarbeten, som vi nu lärt känna, kunde begagnas samtidigt i Norden och i de söder derom belägna länder, hvarifrån de kommit.
