sistnämnda lilla ön. Men om brandgropar anlagts hos oss endast under la-Tène-tiden, så vore lätt förklarligt, att de hittills så sällan uppmärksammats. Ty just den äldsta järnålderns grafvar bruka här i Norden i allmänhet vara fattiga på fornsaker; på Bornholm t. ex. äro denna periods brandgropar betydligt fattigare än de senare.[1]
Brandgroparna, som ju ej äro utmärkta ofvan jord, åtminstone ej på något i ögonen fallande sätt, kunna naturligtvis endast genom en tillfällighet anträffas. Och den tillfälligheten lär ej ofta kunna bli af det slag, som här ofvan skildrats; utan i regeln göras naturligtvis dylika fynd vid arbeten för jordens uppodling. Och då må den ej sakkunnige hittaren vara ursäktad, om han ej fäster någon vidare vikt vid dessa torftigt utseende fornlämningar, som i regeln innehålla endast kol och benbitar, stundom grofva krukskärfvor och i bästa fall några mer eller mindre skadade metallsaker af här beskrifna slag, hvilka ju ej för vanliga ögon te sig så synnerligen märkvärdiga.
Men för den svenska fornforskningen hafva fynd af detta slag just genom sin stora sällsynthet det allra största intresse. Därför har det ock ansetts lämpligt att genom en kortfattad beskrifning af de nu funna brandgroparna i denna tidskrift fästa svenska fornminnesvänners uppmärksamhet på denna art af fornlämningar, för den händelse dylika skulle påträffas inom deras räckhåll. Här är ett af de många fall, där fackarkeologerna icke kunna komma långt utan kraftig medverkan af den för våra fornminnen intresserade allmänheten.[2]
