ej om, när herrskapet deltar i deras fester. Men min vän A., som höll på gamla seder, lät ej afhålla sig från att vara med om dem och var en gärna sedd gäst vid alla folkfester. Då vi skildes åt för natten, erhöllo vi order att infinna oss varmt klädda och punktligt vid den öfverenskomna tiden.
Kl. 2 på morgonen voro alla gästerna samlade på gården. Då jag inträdde i samlingsrummet räckte hushållerskan mig ett litet glas vin såsom »dårklunk» och en liten bit bröd såsom »dårbit». Det är nämligen farligt att höra göken fastande, ty då kan man bli så dårad af honom, att man förlorar all arbetsförmåga för hela året.
»Så ståtlig inspektoren ser ut i sin röda väst», anmärkte jag till godsegaren. »Det är inte för ro skull han tagit den på», svarade denne. »Se bara på hönsgumman, gamla Maja.» Jag följde hans anvisning och såg då en liten gumma klädd i en rosenröd bomullsklädning, rödt förkläde och röd halsduk. »Förr i världen kunde ingen vara med på gökotta utan röda kläder», fortsatte min vän A., under det han drog fram en röd sidennäsduk och torkade sig i ansigtet (Larsson åsåg denna manöver med ett gillande småleende), »och i Småland följa de gamla denna sed ännu i dag». Nu observerade jag verkligen många röda förkläden och halsdukar i folkgruppen och skulle just meddela min vän denna iakttagelse, då Larsson bjöd tystnad och med hög röst ropade:
»Ha alla ätit?» Alla svarade ja. »Har också herrskapet tagit något till bästa», frågade han i lägre ton, i det han bockade sig för sin husbonde. Äfven vi jakade.
»Har hvar och en något stål eller en slant i fickan?» frågade han vidare. Åter allmänt ja.
Den lilla brödbiten före utfärden anses nödvändig ej endast för gökens skull. Ingen svensk bonde vågade sig förr i verlden ut i det fria före soluppgången utan att hafva förtärt något, vore det också endast ett glas vatten, ty eljest kunde alla nattens gastar få makt öfver honom.
Sedan Larsson öfvertygat sig om att alla försigtighetsmått blifvit regelrätt iakttagna, gaf han tecken till uppbrott. Ungdomen gick i spetsen par om par, hvarje gosse med sin flicka under armen. Vi följde efter med de öfriga. Det var en härlig majnatt. Daggen låg på de gröna sädesfälten, en högtidlig stillhet herrskade i hela naturen, alla rörde sig sakta, alla hviskade för att ej skrämma
