Ångermanland sitt särskilda öknamn, hvilket på skämt begagnas olika socknar emellan. Som exempel härå meddela vi från södra ådalen följande delvis rimmade vers, förut ej offentliggjord:
Fjällsjö-buta,[1]
Ramsel-stuta (stutarna),
Edsle-skirern (skatorna),
Heljoms-kråkern (kråkorna),
Långsel-tärma (tarmarna),
Eds-knärra (troligen = hackspettarna),
Sålet-kajern (Sollefteå-kajorna)
och Multrås-morn (myrorna).
På samma sätt talar man om Junsel-gomora (gudmodern).
Att dessa benämningar hafva ganska hög ålder, framgår af åtskilliga omständigheter. Redan Johannes Bureus, Gustaf II Adolfs lärare, antecknade i sin samling Sumlen (se Svenska landsmålen, bih. I. 2. s. 198, 199) några sådana, t. ex. Gunmundrådh kråka (nu Gummerås-kråkern), Bote Kampar, Seensiö Garpar (Sidensjö) och Anundsiö Lappar. Att den anförda versen är ännu äldre, synes däraf, att Bodums och Tåsjö socknar där ej nämnas, hvadan den måste vara från en tid, då dessa socknar ej funnos till.
Beträffande uppkomsten af dessa benämningar antyder Bureus, anf. st, att de äro hämtade från socknarnes vapen, som visa sig i sockensigillen. Att så emellanåt kan vara fallet, våga vi ej bestrida, men knappast förklarar det uppkomsten af uttrycket »Junsele-gudmodern».
Till dess belysande gå vi tillbaka till riksdrotsen Per Brahes dagar och till hans grefskap samt erinra därom, att han af sina underhafvande »med en blandning af skämtsam förtrolighet och vördsam tillgifvenhet» kallades för Gudfar på Gudsbacka (= Brahehus). På samma sätt har, enligt Rietz s. 207, go(d)mor i Medelpad varit en »hedersbenämning till äldre kvinnor». Att detta språkbruk förekommit äfven utom Medelpad, hafva vi all anledning att förmoda. Särskildt lär ordet i denna betydelse hafva användts af
- ↑ But är enligt Rietz Dialektlexikon, s. 67, en tjock klabb; tjock-but
är enl. samma källa ett ångermanländskt uttryck för en tjock karl.
Buta är best. pl.
