advenientium ad monasterium tuum consolator.» I öfversättning låter detta så: »Guds son säger: jag har dikterat regeln och skänkt de nådesförmåner, som tillhöra S:t Petri ad vincula kyrka i Rom. Men du, min brud, om du ej kan få påfvens tillåtelse och nåd till ofvan sagda förmåner, så vare min välsignelse dig nog. Ty jag skall försäkra och bekräfta mitt ord, och alla heliga skola vara mina vittnen. Min moder skall vara dig ett insegel, min fader en löftesman och den hel. Ande en hugsvalare för alla, som komma till ditt kloster.» Bakom dessa ord, som äro icke så litet trotsiga och hvilka innehålla intet mindre än ett formligt aflatsbref, torde man kunna läsa åtskilligt. Måhända hade Birgitta hos den helige fadren begärt att för sin kyrka erhålla samma aflatsrätt, som tillhörde den omnämnda Peterskyrkan i Rom. Men då hon ej lyckades utverka denna förmån, gick hon helt enkelt förbi påfven till den högre instansen, Kristus själf, hvilken ej kunde vägra sin brud hennes bön. Och så tog hon själf denna rätt, som hon eljest ej kunnat vinna.
Så stod denna kyrka, vida ärad och berömd, rik och mäktig, intill den tid i 1500-talets början, som medförde så många omstörtningar af förhållandena i vårt land. Reformationen, ytterst ledd af den unge, kraftfulle konungen, afskaffade mycket gammalt, som icke hade rätt och knappast ägde förmåga att längre lefva; men i åtskilliga fall gick den nog härvid mera våldsamt och nedbrytande tillväga, än önskligt och behöfligt var. Särskildt gäller detta landets kyrkor och kloster. Anmärkningsvärdt är dock, att mot klostret i Vadstena och dess kyrka visades till en tid mera undseende, än hvad man eljest plägade. Visserligen tog staten, representerad af konungen, all jordegendom, som klostret ägde, och gång efter annan tillgrepos klostrets penningtillgångar för de allmänna behofven. Men klostret själft fick dock äga bestånd, fastän med år efter år förminskadt antal systrar, tills det slutligen år 1595 helt och hållet indrogs samt dess byggnader och öfriga egendom behandlades såsom statsegendom.
Så kom då en tid af djup förnedring för den fordom så högt vördade kyrkan, en tid, som räckt ännu in i det tredje decenniet af sist förflutna århundrade. Om kyrkan är för denna tid mycket litet att säga; hon stod där öfvergifven och vanvårdad och blott tidtals tyckes hon hafva varit använd till gudstjänst. För detta senare ändamål vidtogos åtskilliga inre förändringar, som ansågos nödiga, eller med hvilka man ville undanröja spåren af det gamla
