att bröderna och systrarna leka på spel, dricka vin och dansa med hvarandra i trädgården morgon och afton, ja, äfven brottsligt förhållande dem emellan omtalas. Detta bref har in extenso många gånger anförts, t. o. m. af allvarliga historieskrifvare, och dock är språket däri ett tydligt bevis, att det ej är äkta; dessutom är ju orimligt att tillägga ett fruntimmer författandet däraf på fjortonhundratalet, en tidpunkt då högst få personer kunde skrifva sitt namn.
Brefvet är en dikt från början till slut, skrifvet af filosofie magister Carolus M. Brandelius som akademisk afhandling och tryckt i Greifswald år 1789. I ett af de trenne latinska företalen säger han: att om läsaren ej har nöje däraf, det åtminstone ej bör ådraga författaren dess misshag — allt klander af klosterfolket ansågs då såsom en Gudi behagelig gärning.
Brefvet finnes i originaltryck i min ägo.
Till slut några ord om den i klostret befintliga s. k. nunnecellen med blott en springa i muren, 30 mm. bred och 80 mm. hög, i stället för fönster. Genom benägen hjälp af en vän har den mörka cellen (efter mötets slut) blifvit noga uppmätt och uppritad, och befinnes, att professor Brunius hade rätt; den har utgjort en gång till förbindelsebro emellan klostret och nunnornas kor på läktaren i kyrkan. Dörröppningen går helt igenom den en meter tjocka yttermuren och är vid ytterkanten igenmurad med en endast fotstjock mur, i hvilken ofvan omtalta springa för ljusinsläppning anbringats. En siktlinie genom denna springa träffar en igenmurad dörröppning högt upp på kyrkans vägg, hvarest likadana dörrhakar och fäste för klinka finnas som på insidan af klostermuren. Vi äro sålunda befriade från den pinsamma tanken, att de arma nunnorna måst bo i källarliknande celler utan fönster.
På hvilka ställen i Östergötland och angränsande landskap
samt hvilka aftnar har man af ålder plägat tända eldar? Så
lydde den fråga, hvilken såsom diskussionsämne för dagen stod
upptagen på programmet.
Diskussionen inleddes af professor Montelius, som erinrade, hurusom seden att på vissa dagar, eller rättare vissa nätter, tända eldar går långt tillbaka i tiden, mycket längre än till medeltiden. Dessa eldar tändas hufvudsakligen vid vinter- och sommarsolstånden, vår- och höstdagjämningarna. Seden måste alltså hänföras till
