har en mansfigur, som sätter en yxa i hufvudet på ett typiskt fyrfota runstensdjur. Dybecks åsikt om åldern tyckes därför sväfva tämligen fritt i luften. Vi äga för öfrigt flera runstenar från vikingatiden och senare, försedda med hästfigurer (t. ex. Dybeck i Sverikes Runurkunder I, 137 från Balingstads s:n och 78 från Arnö s:n samt å Sigurds-ristningen på Ramsundsberget), men dessa figurer erbjuda ej någon likhet med Häggebystenens djur. Vanligen ha de låren upprullade i en kort spiral. Öfriga fyrfotadjur å runstenar, de må nu föreställa hvad som helst, äro starkt stiliserade, ha spiralformade lår, nacketopp, tillbakarullad svans etc., allt kännetecken, som äro utmärkande för en stil, helt annan än Häggebystenens. Att man, om man ville, äfven kunde återge ett djur rätt naturalistiskt, visar hästen å Skokloster-stenen (Dybeck, Sverikes Runurkunder I, 34).
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 331 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf. Bildtext: Fig. 2. Häggebystenen. |
I ristningen ä Häggebystenen torde vi ha att göra, ej med ett klumpigt försök att afbilda naturliga föremål,[1] utan med en jämförelsevis utvecklad stil, som eljes användes inom trä- och metalltekniken.
- ↑ Huru ett sådant försök utföll under denna tid, visar hästfiguren å den med äldre runskrift försedda stenen från Möjebro i Uppland. Denna är jämförelsevis väl utförd, och ingen skulle råka i tvifvelsmål om, att figuren verkligen föreställer en häst, äfven om ryttaren saknades. Enligt doc. O. von Friesen lägger språket i runinskriften intet hinder i vägen för att datera denna sten till tiden omkring år 500 e. Kr.
