tjockaste 199,34 gr.; de öfriga 122,17, 108,19, 100,94, 99,62 och 99,15. Den släta ringen väger 48,75 gr. Det runda guldsmycket är afbildadt fig. 24 och torshammaren fig. 27. Ett af de fyrsidiga silfverspännena ses fig. 26 a uppifrån; fig. 26 b visar undersidan, fig. 26 c ena långsidan och 26 d ena kortsidan, sedda från kanten. Båda dessa spännen och de dem förbindande silfverkedjorna äro i förminskad skala afbildade fig. 25.
Det yngsta myntet är prägladt år 957 efter Kr. f. För frågan om den tid, då skatten blifvit nedlagd i jorden, är det af synnerlig vikt, att inga tyska eller anglosachsiska mynt funnos i densamma, ehuru, såsom flera här ofvan omtalade fynd visa, sådana mynt präglade under den tyske konungen, kejsar Otto III:s och den engelske konungen Æthelræds tid i stor mängd funnits uti Östergötland. Otto III kröntes till tysk konung juldagen 983 och regerade till början af år 1002. Æthelræd, som uppsteg på tronen 978, dog år 1016. Det är därför sannolikt, att den vid Ödeshög upptäckta skatten blifvit anförtrodd åt jorden under 900-talets senare hälft, troligen några få årtionden efter det yngsta myntets präglingsår, således vid den tid, då Erik Segersäll var konung i Sverige.
Då en svensk mark, såsom vi sett, motsvarar ungefär 200 gram, är det anmärkningsvärdt, att en af guldarmringarna i detta fynd väger i det närmaste 200 gram, samt ej mindre än tre ringar mycket nära 100 gram hvar, och en ring omkring 50 gram. Den största ringen är således af en marks, tre af en half marks och en af en kvart marks vikt. De nordiska sagorna från vår hednatids sista århundraden tala ofta om guldringar af en marks eller en half marks vikt.
Vid det under Sturefors lydande Lund i Landeryds socken, Bankekinds härad, upptogs år 1879 en silfverskatt bestående af 31 bitar af smycken och tenar, 10 hela och 255 bitar af kufiska mynt samt ett tyskt mynt. Det sistnämnda är prägladt för hertig Henrik I af Baiern (948—955); de arabiska mynten äro tyvärr ännu ej bestämda. Silfret anträffades under större stenar i en stenbacke nära gården. År 1877 hade en del af mynten, hvilka lågo alldeles bara nära en sten, varsnats af en bondgumma. Denna trodde emellertid stället vara en »offerkast», hvarför hon ej tordes röra mynten. På våren 1879 sågos de ånyo af några barn, hvilka omtalade saken; några personer gingo därför kort efter midsommar att »söka skatten», som äfven fanns på uppgifvet ställe. Silfret vägde
