anskaftadt hemmansbruk, och skam den som ej därmed lät sig nöja och kände sig lycklig, om makarne än voro aldrig så omaka. Allt kom i första hand an därpå, huruvida föräldrarne sinsemellan voro ense om saken. Och för att härvidlag ömsesidigt utröna, huru landet var beläget, begynte äktenskapshandeln, som den väl må kallas, därmed, att föräldrarne gjorde hvarandra »tebå» (tillbud). Eller om de unga, därför att de voro »af jämlikt och anständigt stånd», fingo själfva sköta om sitt frieri, så, heter det, »öfvertalade drängen, som sig hustru fästa ville, en god och beskedlig man», vanligen klockaren eller någon annan att vara sin »ärnskär» (ärendeskarl) och fördenskull »tala vid flickans föräldrar», för hvilket omak han belönades med ett par med krus enkom för honom stickade strumpor. Drängen hade visserligen själf »sett sig före» både med afseende på pigan och hvad hennes föräldrar ägde löst och fast. Men »ärnskärn», hvilken i likhet med Runebergs i Älgskyttarne mästerligt skildrade böneman, vanligen »hade en tunga mer rörlig än löfvet på aspen», skulle, iförd sin högtidsskrud, med öfvertygelsens hela värme skildra friarens ställning och goda egenskaper samt inom 14 dagar eller högst tre veckor återbära svaret till friaren. Och var då svaret gynnsamt, så »lagade de till reds» gåfvor för hvarandra, hvarefter det lystes en söndag för dem till trolofning.
Vid tiden för denna lysning voro båda kontrahenterna i färd med att köpa eller förfärdiga »grannlåt» till ömsesidiga »begåfningar», hvilka ej voro så litet dyrbara och hvilka aftonen före lysningen skulle af »fästepilten» öfverlämnas. Då begaf sig denne, åtföljd af sin ännu oumbärlige talman eller »ärnskär» till »där fästekvinnan var», medförande sin begåfning till henne, bestående af t. ex. bindtröja, en färgad klädeskjortel, röd eller grön, hufvudkläde af klosterlärft, bälte af ryssläder eller stundom af silfver, med därpå hängande nålhus, knif med sin skida, pung och knapp i pungen samt en silfversked, så handskar, strumpor, item skor. Dessutom ej till förglömmandes det s. k. »friareskrinet», innehållande psalmbok, hängband, luktvatten, konfekt och ringar, en af guld och en af silfver, den sistnämnda till »wånndags» (hvardagsbruk). Med dessa kläder uppträdde fästekvinnan dagen efter i kyrkan, fullständigt »plaggad» eller klädd såsom en den tidens och ortens fästekvinna ägnade och anstod och blef af prästen efter gudstjänsten trolofvad med fästepilten, som då gaf henne ring. Det stannade emellertid icke med gåfvor till bruden; äfven hennes far och mor samt syskon och
