kannibaler höfdingen slukade den dödade fiendens ögon. Häraf ock den i Norden gängse tron, att den som förmådde växla hamn dock alltid bibehöll samma ögon och blick. Under hedendomens tid, likasom vida senare, har tron på det onda ögats makt varit allmän äfven här i Norden. Men sprider det onda ögat fördärf, bör ock den vise gudens öga hafva kunnat anses utgjuta visdom. Frejas ögon göto ju välsignelse, och det hade ej varit något orimligt, om en skald sagt, att jorden från dem druckit rikedom. Till och med i vår tid torde en eller annan poet hafva vågat tala om, huru han »druckit sällhet», måhända »berusat sig» från den »dyrkades» ögon. Jag anför detta för att visa, att det ingalunda vore så absurdt och omöjligt, som S. så afgjordt framställt det, ifall den fornnordiske skalden både skrifvit och menat, att Mimir drack mjöd d. v. s. visdom ur Odens öga.
I professor S—s bok möter för öfrigt äfven på andra håll denna metod att utan tillräcklig utredning allt för godtyckligt fastslå ganska osäkra satser såsom axiom för att på dem sedan bygga sin bevisning, en metod mot hvilken jag anser en protest vara nödig. Den som något närmare sysslat med etnografiska studier, bör dock hafva erfarit, huru ytterst vanskligt det är att vinna säkra och allmängiltiga premisser. Hvad som gäller för A. gäller därför ingalunda nödvändigtvis för B. När t. ex. S. (i del 1, sid. 73) helt kategoriskt förklarar, att blod och honung ej blir mjöd, så har ju detta sin fulla riktighet från huslig synpunkt, men från rituell synpunkt kan förhållandet hafva varit ett annat. I själfva verket betecknar ordet mjöd ock ursprungligen endast en dryck, i hvilken honung ingår. Blod och mjöl bilda i regel ej bröd, men detta hindrar ej, att vid aztekiska och peruanska sakramentala måltider dylikt bröd förtärdes. På liknande vis var en tid hos grekerna en sammanblandning af blod med honung, vin, mjöl en vanlig tribut åt de döda, och att någon liknande dryck också kunnat komma i fråga såsom sakramental, såsom inspirationsdryck för de lefvande kan man förstå, om man läser t. ex. Frazers The Golden Bough d. I, sid. 33 o. f., 184 o. f., hvarmed må sammanställas hvad S. själf, d. I, sid. 38—41 samt 104 anför. Blod och honung, båda lifssubstanser kat’exoken, kunna ha förekommit blandade till ett slags rituellt mjöd. Ett annat exempel må ock anföras. I del I, sid. 162, förklarar S. helt kort och godt om de nordiska vildäpplena, att »de dugde icke att äta» och att först under medeltiden
