detta fullkomligt rättfärdigadt af den politiska konstellationen. Denna erinran faller sig naturligare för de mot frankerna fientliga goternas fränder i norr än för 500-talets innebyggare af den jutska halfön. För götarne betydde denna oseger inledningen till en serie af nederlag, som tillfogades dem af de öfvermäktiga svearne. Men under de följande olycksslagen framstod allt klarare för dem minnet af den sista segern, de en gång vunnit mot den folkstam, som gjorde sig till herre i deras land.
Götarnes rike. som sträckte sig från Västerhafvet till Östersjön, ägde, såsom nämnts, i öster sin tyngdpunkt, och särskildt Öland har spelat en viktig roll. Detta öfverensstämmer äfven med framställningen i Beovulf. Till lands, vid Korpskogen, de stora gränsskogarna, föreföllo emellanåt fredsbrott. Men då svearne och götarne på allvar mäta sin styrka, sker det genom anfall sjöledes. Svearnes och götarnes konungar kallas också ständigt sjökonungar, ett epitet, som icke kan hafva givits götarne efter insjöarna Vänern och Vättern. Då svear och götar angripa hvarandra öfver »hafvet», öfver »vidan sjö», måste dessa uttryck beteckna ett haf, således Östersjön, det enda haf, hvaröfver färden kunde gå till svearnes länder. Götarnes flottor måste således hafva samlats vid Östergötlands och Ölands, eventuellt äfven Gottlands, kuster.
En antydan om Öland lämnar dikten själf i inledningen till drakkampen. Draken hade förhärjat leóda fästen eáland útan eorðveard þone, d. v. s. jarlarnas borgar, öland(-et) utantill, landets egor. I en fornnordisk skildring af ett svärd heter det: eldi nóro eggiar útan göruar enn eitrdropom innan fáþar. Det här förekommande útan antyder, huru det angelsaxiska uttrycket bör fattas. Liksom eggarna af härdadt stål utgöra svärdsklingans ytterdel, utgöres Ölandets ytterdel af eorðveard þone, motsatt leóda fästen. Uttrycket liksom den här gjorda jämförelsen med svärdet, lämnar en god bild af Ölands konfiguration. Öfver de yttre fruktbara delarna af den
