Runornas ålder i Norden.
Af
Oscar Montelius[1].
I ett af svenska riksrådet under unionstiden utfärdadt bref talas
om »de af riksens råd som skrifva kunna». Således fanns det då
svenska riksråd, som icke kunde skrifva, ehuru skrifkonsten under
mera än ett årtusende varit känd i landet. Att det, ännu sedan
kristendomen i många hundra år predikats Sverige, bland rikets
förnämste män fanns sådana som icke kunde skrifva, är i och för
sig egnadt att väcka vår förvåning; men denna förvåning ökas,
när man finner, att redan före och kort efter Nordens kristnande
konsten att skrifva och läsa var ganska allmänt spridd. Många
bevis finnas härför. Nu vill jag blott påminna om ett.
Under vikingatiden hände det en gång, att skattsökande nordbor bröto sig in i en stor, stenbygd grafkammare i en hög, »Maeshowe», som ännu ses på den största af Orknöarna. När högen för någon tid sedan ånyo öppnades af en engelsk fornforskare, fann denne på grafkammarens väggstenar en mängd inskrifter i nordiskt språk, ristade med sådana runor, som under slutet af hednatiden brukades af nordborne, och endast af dem. En af dessa inskrifter omtalar: »Tre nätter förrän jorsalamännen bröto denna hög, var skatten bortförd. Jorsalafarar bröto Orkhög». Andra lyda: »Tolf Kolbensson riste dessa runor»; »Vimund riste»; »Ofram Sigurdsson riste dessa runor»; »Härmund hårdyx riste runor»; »Riste den man som är mest runkunnig vestan hafvet»; »Arnfinn riste dessa runor, Stensson»; o. s. v.[2]. Dessa, tydligen af olika händer ristade
- ↑ Till grund för denna uppsats ligger ett af författaren den 11 augusti 1886 vid det tredje nordiska filologmötet i Stockholm hållet föredrag med samma titel.
- ↑ Farrer, Notices of runic inscriptions discovered during recent excavations in the Orkneys; Mitchell, Mesehowe: illustrations of the runic literature of Scandinavia; Montelius, (Illustrerad) Sveriges historia, I sid. 276.
