inskrifter, vitna således om att vikingarne voro oväntadt väl förfarna i skrifkonsten.
Måhända vill man förklara den bristande skrifkunnigheten under medeltidens senare del dermed, att stormännen då måste mera öfva sig i att handtera svärdet än pennan; men de vikingar, som skrifvit sina namn i Maeshowe’s grafkammare, voro nog inga vid svärdets bruk ovana bokkarlar.
Förklaringen öfver den anmärkta olikheten bör icke sökas endast i unionstidens krigiska lynne, utan äfven deri att den katolska kyrkan ej var synnerligen angelägen om att boklig bildning spreds utom kyrkans och klostrets helgade område.
Den skrift, som der användes, var ock en annan än den Nordens folk begagnat före kristendomens införande. Äfven språket var vanligen olika. De katolska andliga skrefvo sina bref med latinska bokstäfver och gemenligen på latin. Under hednatiden skrefvo deremot våra förfäder på eget språk och med egna skrifttecken: runorna.
Att runorna och »munkstilen» hade samma ursprung, anade väl ingen under medeltiden. Nu veta vi, att de förra bildats af de germanska folken endast genom en af det i början hos dem vanligaste skrifmaterialet — träskifvor — betingad förändring af de latinska bokstäfverna.
När runor först ristades, är en fråga, som under århundraden varit föremål för uppmärksamhet, och som besvarats på många olika sätt.
Så hafva under 1500- och 1600-talen ansedda svenska lärde — en Johannes Magni, en Olaus Magni, en Olof Rudbeck och andra — betraktat åtskilliga runstenar i Sverige som minnesmärken från tiden »före (!) och kort efter syndafloden»[1]. Ännu i början af 1700-talet antog Peringskiöld, att runorna förts från Asien till Sverige af Japhets son Magog, hvilkens grafsten han trodde sig hafva återfunnit ibland de svenska runstenarna.
Så sent som i midten af samma århundrade finna dessa fantastiska föreställningar en ifrig förespråkare i Göransson, hvilken 1750 utgaf Bautil, ett verk som genom sina nära 1200 goda, redan långt
- ↑ Wimmer, Runeskriftens oprindelse og udvikling i Norden i Årböger for nordisk oldkyndighed 1874, sid. 8. Citaten för denna och följande uppgifter äro anförda af Wimmer i nämnda afhandling, sid. 8—11.
