Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/572

Den här sidan har korrekturlästs
238
OSCAR MONTELIUS.

derförut skurna, men dittills outgifna afbildningar af svenska runstenar hör till de vigtigaste hjelpmedlen för runstudiet. Visserligen anser han det tvifvelaktigt, huruvida det, såsom Peringskiöld antagit, med ett på en runsten i Södermanland förekommande ord »Sutum» menas det Sodom, »som förstördes verldens år 2100»; men han hänför utan tvekan några af våra runstenar till år 2000 före Kristus. Hans ståndpunkt betecknas för öfrigt tillräckligt af titeln på den bok, som han år 1747 utgaf om runornas ursprung: »Is Atlinga; Det är: De Forna Göters, här uti Svea Rike, Bokstäfver ok Salighets Lära, Tvåtusend Tvåhundrad år före Christum, utspridde i all Land; Igenfunden af Johan Göransson». Sedan han omtalat, huru runorna äro uppfunna af »en ganska vis mästare, som dock haft hebreiska alfabetet att rätta sig efter,» och att grekerna, etruskerna och romarne fått sina bokstäfver från de sexton nordiska runorna, angifver han närmare tiden för denna uppfinning på följande sätt: »Runorna äro uppfundne, icke af någon hedning, utan af en gudagtig ok af Guds heliga uppenbarade ord högtuplyst ok vis Guds man, som dock nödvändigt häruti landet gjort detta sitt dyra mästarstycke ok lefvat vid pasz på verldenes år 2000, samt tvifvels utan varit Gomer.»

Redan före Göranssons tid hade emellertid sådana svenska forskare som Olof Celsius, Ihre och andra fört undersökningen om runornas ålder in på säkrare vägar, till dess i våra dagar norrmannen Bugge och dansken Wimmer oberoende af hvarandra kommit till hufvudsakligen samma åsigt om runornas uppkomst.

Enligt Wimmer äro de flesta af de 24 tecknen i den äldsta runraden bildade efter de latinska bokstäfverna, troligen i den yngre form, som dessa hade under den första kejsartiden, då de användes till inskrifter i sten eller metall. Ungefär vid Kristi födelse, säger Wimmer, voro runorna i bruk hos germanerna[1].

Bugge anser runorna »vara ett skriftsystem bildadt under det första århundradet före Kristus hos en sydgermansk stam efter en form af den romerska skriften, som germanerna upptogo från någon af de keltiska stammar, hvilka bodde närmast norr om Alperna»[2].

Frågan om runornas ålder, om den tid, då de först bildades, är emellertid icke densamma som den frågan: När blefvo de först kända och begagnade i den skandinaviska Norden?

  1. Wimmer, anf. arb. sid. 123 och 69.
  2. Bugge i Christiania Videnskabsselskabs forhandlinger 1873, sid. 485.