Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/573

Den här sidan har korrekturlästs
239
RUNORNAS ÅLDER I NORDEN.

Då man naturligtvis ej hos samtida författare kan vänta någon direkt upplysning härom, måste vi nöja oss med att i stället för denna fråga söka få följande besvarad: Från hvilken tid förskrifva sig de äldsta i Norden nu kända runinskrifterna?

I det redan anförda, utmärkta arbetet Runeskriftens oprindelse og udvikling i Norden, som trycktes år 1874, talar Wimmer om nordiska runinskrifter alltifrån tiden omkring år 200 efter Kristus[1]; men sedan har han[2] uttalat sig om denna fråga på ett sätt, som tolkats så, att åtminstone han icke längre skulle anse runornas bruk vara så gammalt här. Då äfven de andra runforskarne, troligen på grund af Wimmers stora och berättigade auktoritet, synas mig hafva under de sista åren blifvit benägna att hänföra våra äldsta runinskrifter till en alltför sen tid, har jag förestält mig, att det kunde vara af intresse att redogöra för hvad man, enligt min uppfattning, vet om runornas ålder här.

Frågan derom hade varit lätt besvarad, om de äldsta runinskrifterna här i Norden vore försedda med årtal eller ristade öfver historiskt kända personer. Såsom vi kunde vänta, är emellertid förhållandet icke sådant.

Då återstår endast att söka bestämma dessa inskrifters ålder med hjelp af de upplysningar, som de och de föremål, på hvilka de äro inristade, kunna gifva språkforskaren eller arkeologen.

Språkforskaren ensam kan dock svårligen leda oss till målet. Väl kan han bestämma, att den ena språkformen såsom sådan är äldre än den andra. Men oaktadt den högt utvecklade metod och det skarpsinne, som utmärka nutidens språkforskare, kan det dock vara ganska svårt för dem att på endast språkliga grunder afgöra, hvilkendera af två inskrifter är äldst. Detta är så mycket svårare, om inskrifterna äro korta och finnas i olika trakter. Erfarenheten har nämligen för länge sedan visat, att en språkform kan lefva längre i en trakt än i en annan, och att således af två inskrifter från olika ställen den ena, trots sitt ålderdomligare utseende, kan höra till en senare tid än den andra, som visar yngre former.

Äfven om den ena inskriften verkligen kan bevisas vara äldre än den andra, är för öfrigt ej dermed sagdt, huru mycket äldre den

  1. Wimmer, anf. arb., sid. 6; jfr. sid. 69 och Årböger 1868 sid. 284, not.
  2. T. ex. i Burg’s Die älteren nordischen Runeninschriften, sid. 155; jfr. sid. 4.