det derför, väl hufvudsakligen på grund af språkets beskaffenhet i de båda nämnda handskrifterna, har blifvit påstådt såsom en afgjord sak, att den Stock- holmska handskriften står i ålder tillbaka" för runecodex, hvilket till och med vid jämförelse af några capitel i båda handskrifterna kan "ögonblickligen ses", så att runehandskriften måste medgifvas vara "den obestridligt äldsta hand- skrift af Skånelagen, så äro dessa påståenden lika fullkomligt ogrundade, som i den jämväl ytrade förmodan, att lagtexten i runecodex utan tvifvel skall befinnas hafva företräde" framför texten i den Stockholmska handskriften[1], ligger ett stort mistag. De slutsatser, som kunna dragas af språkets beskaf- fenhet i runehandskriften, gälla för öfrigt endast i så måtto for denna hand- skrifts ålder, som någon anledning kan gifvas att bestämma huru gammal handskriften högst skulle kunna vara, men de kunna icke innefatta något afgörande bevis att den verkligen är så gammal. Att denna runskrift är en afskrift af en codex med vanlig Dansk skrift, lärer väl ingen menniska med någon grad af omdömesförmåga vilja bestrida, enär det lika litet kan falla någon in att påstå att Skånelagens Danska text, sådan den ännu finnes i de äld- sta i behåll varande handskrifterna, ursprungligen varit skrifven med runor, som att förhållandet varit sådant med ärkebiskopen Andreas Sunessons Latin- ska bearbetning af denna lag. Af språket i runehandskriften, äfvensom af dess innehåll, kan derför väl slutas att den handskrift runskrifvaren företagit sig att med runor afskrifva, varit ungefärligen samtidig med den förutnämnda Stockholmska handskriften, eller åtminstone icke mycket yngre än den, ehuru den i runehandskriften eller dess original på många ställen införda betydande förändringen af järnbörd till nämnd onekligen flyttar denna handskrift ett stort steg nedom den Stockholmska; men den frågan återstår dock obesvarad, huru mycket runskriften är yngre än dess original, hvilket senare, såsom nyss är sagdt, må antagas hafva varit nära samtidigt med den Stockholmska hand- skriften. Runskriftens utseende gifver, i och för sig sjelft, alldeles ingen sä- ker ledning för omdömet vid besvarandet af denna fråga. Onekligen är denna skrift, i sitt slag, vacker och stadig, och sannt är äfven att, då man jäm- förer vanliga handskrifter, de äldre i allmänhet äro vackrare än de yngre; men det är också visst att handskrifter finnas från 15:de och till och med från 17:de århundradet, som, hvad skriftens prydlighet beträffar, kunna anses som verkliga konststycken[2]. Det vore derför orimligt att påstå att icke, på hvad tid man än ville antaga att denne codex vore skrifven, en menniska som funnit nöje i att öfva sig att skrifva runor och om öfning i detta slags skrift vitnar tydligt den ifrågavarande handskriften skulle kunnat ganska lätt lära sig den måttliga konsten att sammansätta dessa till största delen raka streck lika väl som det blifvit gjordt i förevarande handskrift.
- ↑ Thorsen, anf. st. sidd. 3, 8, 12, 16.
- ↑ Såsom exempel må nämnas den under N:r 129 i denna förtekning uptagna handskrift från senare hälften af 17:de århundradet. Ej blott de här förekommande titlar, utan boken alltigenom är skrifven med en prydlighet och en säkerhet i hvart penndrag, i jämförelse hvarmed ifrågavarande runskrift ej ens kan nämnas.
