Vore ej annat skäl att taga i betraktande, skulle jag utan betänkande antaga att man hade någon antiqvitetsvurm i 17:de århundradet att tacka för denna raritet, ty på den tiden förefaller det mest sannolikt att någon skulle hafva företagit sig ett dylikt arbete, hvilket i sjelfva verket synes allt besynnerligare, ju längre tillbaka i tiden man vill försätta det, långt ifrån att det, såsom Kofod Ancher menar, är ”ett onekligt bevis på handskriftens höga ålder, att den är skrifven med runskrift”, emedan man ”ej kan tro att någon i de tider, då den lätta och beqväma munkskriften hade kommit i bruk, har velat åtaga sig det mödosamma arbetet, att afskrifva en stor lagbok med runskrift”[1]. Då Ancher sjelf medgifver att handskriften ej kan vara äldre än från 13:de århundradet, på hvilken tid det icke lärer bestridas att ”den beqväma munkskriften” hade kommit i bruk, så qvarstår såsom ett onekligt factum det, som Ancher ansett vara otroligt, och som i sjelfva verket endast kan förklaras såsom ett besynnerligt antiqvariskt infall[2]. Också anmärker Langebek, som anser denne codex ej vara äldre än från 14:de århundradet, att den är skrifven med runor solius curiositatis gratia[3]; hvarmed naturligtvis icke bestrides att handskriften likväl kan hafva ganska stort värde. Detta är icke heller af mig bestridt, då jag på ett annat ställe, i afseende på den gamla sägen, att lagar funnits ristade med runor på balkar, hvilket skulle bevisa en mycket hög ålder, anmärkt angående den Köpenhamnska runehandskriften, att ”då den är skrifven på pergament, och åtminstone ej är äldre än från 14:de århundradet, är den” — nemligen i det afseende hvarom fråga var — ”endast märkvärdig genom det besynnerliga infallet att bruka runor, i stället för den då som nu vanliga Latinska skriften”[4]. Att runskriften i och för sig sjelf
- ↑ Dansk Lovhist., I. sidd. 57, 58; Jur. Skrifter, I. s. 89, 90.
- ↑ Hvad Ancher ansåg otroligt, deri finner en Dansk författare i våra dagar ingen ting besynnerligt eller ens oväntadt. Tvärtom. ”Nærværende Runehåndskrift svarede ganske til, hvad man snarest kunde vænte, at et sådant måtte indeholde. Det var, som endnu tilværende Runestene udvise, netop Retsforhold, Slægtled og Grændseskjel, man ved disse Indskrifter ... sögte at opbevare”. Thorsen, anf. st. sid. 6. De ”Retsforhold” denne författare funnit på runstenar, hafva gifvit honom anledning att vänta en hel lagbok skrifven med runor; ”Slægtled” finnas till öfverflöd i de diktade konungalängderna, och ”Grændseskjel” i den ömkliga sammansättningen af berättelsen om mötet på Danaholmen med förtekningen på Vestergötlands gränsorter.
- ↑ Scriptores rer. Dan., I. sid. 26. Thorsen (anf. st. sid. 7) anför den i företalet till Thorkelins Diplomatar. Arna-magn. sid. XIII not. 20 ytrade mening, att ifrågavarande handskrift icke är äldre än från 16:de århundradet, och tillägger att denna mening ”ikke alene er så usagkyndig, men så uvidende, at den gjör sig selv til en Kuriositet”. Visserligen kan ingen som studerat denna handskrift, och har någon förmåga att skilja skalet från kärnan, antaga att handskriften ej är äldre än från 16;de århundradet; men att den i det afseendet, att den är skrifven med runor, endast är en curiositet, ehuru den äfven såsom sådan har sin stora märkvärdighet, deri instämma utan tvifvel de flesta kunniga domare med Langebek.
- ↑ Om Sveriges äldsta indelning i landskap och landskapslagarnes upkomst, Upsala 1835, sid. 72. Det som på samma ställe säges om en i Kongl. Bibliotheket i Stockholm förvarad, på papper i 16:de århundradet med runor skrifven codex af Skånelagen, är så vida oriktigt, att i den åsyftade handskriften (B 81, i denna förtekning uptagen under N:r 105) endast den förfalskade
