denna sats framställt den bevisning, som sedermera blef upptagen i företalet till den år 1841 tryckta editionen af VML.[1] Då det nämnda förhållandet sålunda var för min åhörarekrets i Uppsala välbekant, citerade jag i mina fortsatta föreläsningar ”den äldre VML.”, några gånger med tillägget: (eller så kallade Dalelagen), och endast i den formen blef detta meddeladt i mina 1836 tryckta Juridiska afhandlingar sid. 53 &. Nordström kunde ej underlåta att i det 1839 tryckta första bandet af sina Bidrag s. VIII tillegna sig en i hans tycke så märkvärdig upptäckt, men han förmådde för denna åsigt icke anföra ringaste skäl, emedan därom ingen ting stod att läsa i mina afhandlingar, utan ytrade blott att ”Dalelagen, så kallad af Hadorph, i det hela torde vara en äldre codex af VML.”, hv: han, för en syns skull, i en not hänvisade till ”företalen till Hadorphs edition”, likasom om skälen för ett sådant antagande skulle vara där anförda, hvilket, såsom hvar och en kan se, är alldeles ogrundadt. I anf. företal s. II. not. 3 anmärkte jag att Nordström, som i sina Bidrag flitigt begagnat mina Juridiska afhandlingar, dem han dock ej funnit för godt att på något enda ställe citera, äfven antager att den så kallade Dalelagen ”i det hela” torde vara en äldre VML., men att några grunder för denna åsigt icke anföras. Ett svar på denna anmärkning stod att läsa i tidningen Studier, kritiker och notiser, Lund 1842, N:r 27. Utan att vilja vidare uppehålla mig vid det författaren egna förvända sätt att argumentera, som detta ”genmäle” företer, vill jag blott anmärka hans bestämda försäkran att mina Juridiska afhandlingar voro honom obekanta då han sammanskref sitt arbete, och att några oriktiga åsigter i detta hade kunnat undvikas, om denna skrift då stått honom till hands. I stället för de sista orden hade möjligen kunnat skrifvas: om det ej då hade blifvit uppenbart att rättelserna varit hämtade ur min ifrågavarande skrift. I afseende på frågan huruvida denna skrift var så alldeles okänd i Helsingfors, må i förbigående nämnas, hvad ur en högst pålitlig källa är mig bekant, att nämnda bok före år 1839 till och med varit såld på bokauktion i Helsingfors. Då jag alls icke lägger någon vigt på det i mitt ofvannämnda företal omtalade flitiga begagnandet, och för ingen del vill sysselsätta mig med att uppräkna exempel som i en för mig så likgiltig sak kunde anföras, nödgas jag dock erinra om det i denna ordbok vid ordet karlgilder i Bihanget vidrörda förhållandet med de i mina Juridiska afhandlingar, i anledning af de 40 marker som edsöresbrytare, då han fick fred, skulle böta till Konungen, förekommande beräkningar angående det gamla myntet, hvilka kunna jämföras med det som står att läsa i det fyra år senare tryckta andra bandet af Nordströms Bidrag s. 381 o. f., där i synnerhet det är i ögonen fallande, som jag anfört s. 74, 75 med tillämpning på de 40 markerna, hvilka för mig voro utgångspunkten; då allt detta igenfinnes siffra för siffra hos Nordström s. 381, hvarvid till och med de af mig af nämnda anledning omtalade 40 markerna i hastigheten råkat att följa med, måste en af oss hafva
- ↑ En ny författare, R. Tengberg, disp. Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige, Uppsala 1874, s. 67, 68, har i denna fråga framkastat invändningar, hvilka han tyckt vara så grundliga, att de kunnat berättiga honom att ”påpeka att frågan visserligen icke är så alldeles afgjord”.
