...
Flat, flæt, n. (Isl. flet, säte, boning, säng; Fris. fiet, hus) boning. sitiæ i f. ok fælugh meth fathær, Sk.* a f. fara, begifva sig i (en annans) boning, lemna sig och sin egendom i en annans våld mot lifstidsunderhåll, VG.*; jfr. Flatfara sik, Flatföring, Flat föræs, Gæfþræl. — Enligt Thorlacius, Om det gamle nord. lovsprog, i Nye saml. af Danske Vidensk. Selsk. skrifter, IV. 177, betyder flet ursprungligen en bred säng som är ”reedt” på jorden, af hvilket slag de äldsta sängar här i norden och på andra ställen ”ventelig” hafva varit; och i Norge brukas d. o. ännu i bem. af ”sängställe, hvilorum; det upphöjda golf, hvarpå sängarne stå långs vägarne, i synn. i en fiskarebod” (A-n).
Flata, f. gillerstock l. snara, utsatt till villdjurs fångande l. dödande. VM.* göra bakn æller sætia flatu, SM.*
Flatfara sik, v. refl., l. flatfaras, v. dep. = a flat fara (se Flat). VG.*
Flatföring, m. den som flyttat till sin arfvinges l. någon annans gård, för att, mot afstående af sin egendom, af honom njuta lifstidsunderhåll. Sk.*
Flat föræs, v. dep. (för -ræ sik) flytta till sin arfvinges l. någon annans gård för att, mot afstående af sin egendom, af honom njuta lifstidsunderhåll. Sk.* I Norge säges ännu fletföra seg, öfverlemna åt en annan sitt hus mot en viss årlig afgift.
Flatkioler, m. flatt hand l. sjö på höjden af en bärgsrygg. f. baþi land ok vatn )( sio liþer, a liþer ok allar tilhællur, H.*
...
