ehuru olämpliga, bibehållande af ett härmadt förkortningstecken, är dock mindre underligt, än att man i de med antiqvastil tryckta Fornskriftssällskapets samlingar och några andra aftryck af gammal skrift, ännu finner mz, thz, fastän det till antiqva- eller den så kallade Latinska stilen hörande z alls icke liknar det ifrågavarande förkortningstecknet. Detta orimliga påfund kan ej förklaras annorlunda, än att de nya utgifvarne ej förstodo att de hade för sig endast ett förkortningstecken som hade en tillfällig likhet med bokstafven 𝔷, utan, mirabile dictu! trodde att det var ett verkligt z, men förmodligen aldrig tänkte på huru ett ord möjligen skulle kunna uttalas, som hade två konsonanter men ingen vokal. Att man verkligen haft denna vidunderliga föreställning är tydligt däraf, att det mystiska ordet mz till och med finnes upptaget i några glossarier såsom ett särskildt gammalt ord, med hvilket man nu ock velat pryda våra gamla lagtexter.
Strinnholm, Svenska folkets historia, IV. s. 580, anmärker att årtalet 1285 under K. Magni så kallade Alsnö stadga (VGL. IV. 19.) omöjligen kan vara riktigt, enär bland de män som uppgifvas hafva varit närvarande då de genom denna stadga kungjorda beslut fattades, och därtill gifvit sitt bifall, tre nämnas som redan voro döde år 1281, och Konungens broder Bengt, som blef Hertig af Finnland 1284, här icke nämnes som sådan, hvaraf slutas att mötet på Alsnö ”måste hafva egt rum före år 1281, troligen år 1280, eller tilläfventyrs redan därförut”. Att män som voro döde år 1281 ej kunna hafva varit tillstädes vid ett fyra år senare hållet möte, är visserligen klart, men det är ock högst osannolikt att de sista orden i stadgan (sådan denna finnes afskrifven bland de efter VGL:s äldre codex omkring år 1325 tillagda anteckningarne): oc fæm arum skulle hafva tillkommit genom skriffel i originalbrefvet eller i en afskrift däraf, eller genom mistag eller genom en af en afskrifvare uppsåtligen gjord ändring. Man måste därför betänka att saken kan på annat sätt förklaras, och ej vara färdig att vid första svårighet som synes möta, genast gripa till grofva fel i den text som skall förklaras, hvilket är kritikens ultima ratio, som endast får användas då man erkänner sin oförmåga att finna annan utväg. Här är att märka att af den på anf. st. införda afskriften af ifrågavarande stadga ej finnes att någon af de i slutet nämnde män låtit under originalbrefvet hänga sitt sigill, såsom t. ex. vid den troligen samma år utfärdade Skenninge stadga (Sv. Dipl. N:r 813), eller själfve på något sätt låtit i brefvet uttrycka sitt bifall till eller sin bekräftelse af de stadganden som brefvet inehåller; Konungen berättar blott, angående den härom hållna öfverläggningen, att vid denna hans skipan mangir ærlikir mæn voro tillstädes och gåfvo bifall därtill, och svuro att de skulle hålla och stärka henne med all sin magt, hvarefter 22 sådane män uppräknas; och slutligen tillägger Konungen, beträffande stadgans utfärdande, att han, på det att de mål (d. ä. stadganden) som han hade (i brefvet) uppräknat, måtte hafva fulla fæstu (d. ä. kraft såsom stadfästad lag), lät sätta sitt insegel under brefvet, och detta var skipat oc skrivat det nämnda året, hvarvid icke ett ord förekommer därom, att de förut nämnde männen också skulle hafva vid det tillfället varit församlade och låtit besegla brefvet. Då man nu icke må utan nödvändighet antaga att
