vara färdig att ändra ljudtecknen till noggrann öfverensstämmelse med de nya ljuden, utan afseende på dessas uppkomst och de ords slägtskap hvari de ändrade ljuden förekomma, så skulle språket till sitt utseende för ögat blifva likasom sönderhackadt, och dess lefvande organiska sammanhang försvinna både för ögat och för tanken — en verkan alldeles motsatt den, som det är en verklig orthografis bestämmelse att befrämja. Man finner således här bekräftelse därpå, att det är en annan grundsats, på hvilken uppmärksamheten måste vara fästad lika mycket som på den fonetiska, och det är den som man kallat den etymologiska. Jag säger lika mycket, och menar därmed att likasom vid stafsättets bestämmande tanken först måste fästas på sättet att rätt uttrycka de i hvart ord förekommande ljud, lika nödvändigt är det att också tänka på det afseende som härvid bör fästas på ordens härledning och slägtskap, om med stafsättet skall vinnas det ändamålet, att icke blott för ögonen framställa synliga bilder af ordens ljud, utan ock för tanken göra tydligt ordens förhållande till andra ord såsom från dem härstammande eller med dem beslägtade, och sålunda äfven verka tillbaka på stadgandet af ordens rätta uttal. Att tillämpningen af den fonetiska grundsatsen genom den etymologiska inskränkes inom vissa gränser, må man anse som ett ondt, men man måste då åtminstone medgifva att det är ett nödvändigt ondt, då man ej vill erkänna att det endast är härigenom som något kan åstadkommas, som verkligen förtjenar namnet af rättskrifning. I korthet sagdt är ljudets afbildning genom tecken — denna omätligt stora uppfinning, väl skriftens första grund — den så kallade fonetiska — och blir det alltid, huru mycket språket än må utbildas och dess uttal förändras, men mera blir hon dock icke, om skriften skall få en verkligt vetenskaplig utbildning och blifva annat än en osammanhängande massa af ljudhärmningar. Den fonetiska grundsatsen, ehuru den ursprungliga, måste således ej blott tills vidare utan alltid jämte sig erkänna den etymologiska såsom äfven inehafvande en viss myndighet i rättstafningsfrågors afgörande, och ingendera får utöfver sin rätta gräns tränga in på den andras område. Detta förhållande må upplysas med ett exempel. Man har fordom skrifvit þrættan, þrætighi, och skrifver nu vanligen tretton, trettio; om man nu på etymologisk grund ville åter upptaga den gamla bokstafven þ eller i dess ställe th, och de gamla ändelserna tan och tighi, sedan ordens uttal i dessa delar blifvit alldeles förändradt, så vore det en utöfver sina rätta gränser gående tillämpning af den etymologiska grundsatsen; men då första delen af dessa ord är tre, och vokalljudets förändring till ä endast uppkommit genom dess förkortning till följd af benägenheten att åt den efter en vokal följande konsonanten i uttalet gifva ett skarpare (eller orätt så kalladt fördubbladt) ljud, som den rätteligen icke
måste uppstå om alla sådana ord skulle skrifvas lika, och sålunda lösslitas från allt för ögat fattligt sammanhang med alla beslägtade ord både i samma och i frămmande språk. Om det blefve gällande regel att alla lika ljudande ord, såsom de anförda Franska, måste skrifvas lika, skulle ej skriften blifva en samling af gåtor, vid hvilken själfve Konung Heidrek skulle tröttna? Man behöfde åtminstone ett fullständigt lexikon öfver denna chiffre-skrift, med förteckning på alla de ord som man hade att gissa på vid hvart ställe där ett teckens betydelse ej vore af sammanhanget klar.
