förblifva, ehvad friheter uttalet under de kommande århundradena än må taga sig att undergå förändringar, så är detta icke förnuft, utan ett oförnuft, om hvilket det icke lönar mödan att vidare tala. Då slutligen i afseende på bruket det af nyss anförde författare medgifves att detta är en magt, som man endast med varsamhet kan leda från dess villostigar och in på den enda riktiga vägen; hvarje försök till våldsam rubbning af det bestående måste här mislyckas”[1], så är detta väl i allmänhet sannt, men det går dock längre i undseende för ett ofta orimligt bruk, än jag för min del skulle vilja medgifva; ty ehuru omöjligt det vore att alltid genomdrifva rättelser af bruk som strida mot vissa stafningsregler som man skulle vilja uppställa, t. ex. att alltid uttrycka det korta å-ljudet med bokstafven å, och således skrifva åmm, såmm, kåmm &c. för om &c., så finner jag icke ringaste skäl att visa barmhärtighet mot sådana genom okunnighet eller vårdslöshet uppkomna och af envisheten försvarade bruk, som inefatta bestämda språkfel, eller tjena till att underhålla samma oriktiga begrepp som föranledt felen, såsom då man skrifver träd, trädet för trä, träet, käle för tjäle, själf i n. för själft, merändels för merendels, stöflor för stöflar, röjde, röjd, röjt för rödde &c. af rödja, stanna för stadna[2], o. s. v. — Af det som nu blifvit anfördt synes det vara klart, att den nu pågående orthografiska tvisten ej angår verkligheten af de tre hufvudmomenter som ligga till grund för rättstafningen, eller ens det yrkandet, att bland dessa det fonetiska momentet är och måste alltid blifva det vigtigaste, likasom det är det ursprungliga, hvilket af ingen, hvars röst i dessa frågor förtjenar att höras, kan bestridas, utan tvisten kommer af öfverdrifterna på ena eller andra hållet, och ensidigheterna vid det i sig själft nog svåra medlandet mällan rättstafningens tre hufvudmomenter; i sammanhang med hvilka ensidigheter och öfverdrifter äfven stå de särskilda påståendena om vissa, såsom redan är anmärkt, om ej oriktiga, åtminstone onödiga ändringar i stafsättet.
Efter dessa anmärkningar rörande de allmänna grunderna för rättstafningen bör jag ytra min mening öfver de särskilda hit hörande tvistefrågorna, och slutligen äfven framställa några, så vidt jag vet, ännu icke omtvistade allmänna bruk, i hvilka, såsom uppenbart oriktiga, jag för min del antingen iakttagit rättelse, eller anser rättelse böra ske, om sådant någonsin blir möjligt.
Hvad således först beträffar reglen att samma ljud ej må uttryckas med olika tecken, så borde väl, för att först tala om den mest omtvistade frågan angående ä och e, medgifvas att, då inte giltigt skäl till undantag inträffar, ä-ljudet bör uttryckas med det tecken som därtill egentligen hör, eller bokstafven ä, och ej med e, och att man således bör skrifva ej blott ära, bära, här, lära, grät (af gråta), lät (af låta), älska, färg, lätt, rätt, utan äfven ärna, gärna, hjärna, stjärna, järn, gärning, där, fjärde, tvär, värld, bärg,
- ↑ Hazelius, s. 100.
- ↑ Då man, såsom det nu har kommit i bruk, skrifver stanna i stället för stadna (af stad), därför att det i detta ord väsendtliga d icke hörs i vanligt uttal, och således i öfverensstämmelse med en af fonetisternas lagar, så borde man ock skrifva rånna för rodna (af röd), klänning (af kläda), sta, bla, gla, blo, ja, ta, ska &c. för stad, blad, glad, blod, jag, tag, skall o. s. v., och detta vore en rättstafning af alldeles samma slag som att skrifva stanna.
