af flera sammansatta ljud som undergått förändring, har därför icke något verkligen motsvarande tecken i vårt språk, i saknad hvaraf det måste uttryckas med flera olika merendels sammansatta tecken, som i särskilda ord skola föreställa deras forna sammansatta ljud, men ej passa för det nuvarande enkla ljudet[1]; således måste man af etymologiska skäl skrifva t. ex. sjung, själ, sjö, men skepp, skilja, skina, skinn, skjul, skjuta, skyldig, skynda, skära, skön, sköta, stjäla, stjärna, chef, chikan, chokolad, geni, tragedi; och om än ett för det nya ljudet verkligen passande tecken blefve antaget, kunde man svårligen med samma tecken skrifva alla sådana ord, likasom man icke nu skulle kunna skrifva sjina, sjilja, sjyldig, sjära &c. — Någon likhet med den förutnämnda frågan om qv har den, om i stället för ph, ch eller th i en del från Grekiskan i vårt språk inkomna ord, bör skrifvas f, k, t. Då sådana ord af Romarne upptogos, och för de Grekiska φ, χ och ϑ skrefs ph, ch och th, så visar detta att de icke uttalades som f, c och t; det var således samma förhållande som då våra förfäder i stället för þ satte th, men då det med dessa bokstäfver betecknade särskilda ljud ej mera hos oss, såsom i Engelskan, bibehöll sig, försvunno efter hand nämnda tecken, dock så att th i några ord qvarstått ända intill våra dagar. Man kan således väl medgifva att en sådan förändring må ske med ph och ch i de Grekiska ord, som hos oss kommit i fullt bruk, t. ex. filosof, geografi, kirurg, karakter, kronologi, krönika; men att ändra th till t, och skrifva t. ex. teologi, teori, tron, te, likasom teleskop, termin, tron (af tro) &c., synes mig vara i etymologiskt afseende för mycket stötande, likasom om man fick se ten, te, ter &c. i stället för then, the, ther. — I allmänhet gäller om främmande i Svenskan alldeles upptagna ord, såsom kapten, löjtnant, butelj, byrå, trottoar (hvilka, om de skrefvos capitaine, lieutenant &c., ej kunde läsas af Svenskar som ej lärt något främmande språk), att de må skrifvas på Svenskt vis; men icke må detta lämpas på främmande ord blott därför, att de någon gång brukas, om ock med Svenska böjningar, eller, huru brukliga de än må vara, om ett sådant försvenskande skulle gifva dem ett ända till
- ↑ Ifrågavarande ljud har icke häller i andra Europeiska språk varit ursprungligt. I den äldsta Tyskan fanns det icke. Sedan det gamla Tyska sc hade öfvergått till detta hväsande ljud, lades till de nämnda bokstäfverna ett h, som skulle beteckna en aspiration, men dessa tre bokstäfver uttryckte dock ej riktigt det enkla ljud som därmed skulle uttryckas, och för hvilket ej fanns något verkligt tecken på närmare håll än i det Hebr. שׁ. Väl fanns sch i några Latinska från Grekiskan lånta ord, men äfven där uttryckte de tre bokstäfverna ej det enkla ljudet שׁ, utan de två ljuden σ och χ i Grekiskan. Hebreerna bekymrade sig dock ej däröfver, att samma bokstaf betecknade det nämnda ljudet (sch) och ett annat lenare ljud som närmade sig s (σ), och däremot två mera liknande ljud betecknades med olika bokstäfver (ש och ס); en senare tids grammatici nöjde sig med punkter (שׁ och שׂ) till rättelse för uttalet (likasom Araberna gjorde med den motsvarande och flera bokstäfver); den vördnad, hvarmed Hebr. språket alltid behandlades af sina vårdare, uteslöt all tanke på uppfinningen af nya orthografiska lagar, hvarigenom till fonetismens ära etymologien skulle gifvas till spillo, och en ohjälplig förvirring blifva den säkra frukten. För Ephraimiterna hade det särskilda tecknet för שׁ blifvit alldeles onyttigt, ty det så utmärkta ljudet var för dem så omöjligt att uttala, att det bekanta profvet med שׁבלת kostade 42,000 af dem lifvet (Dom. 12: 6.).
