motsvarande in med de nämnda tilläggen bör skrifvas ine, inan och ej in-ne, in-nan. Väl har ljudet af det flytande n gifvit anledning till fördubblande af denna bokstaf redan i våra äldsta handskrifter, och detta både i sig själft oriktiga och äfven mot de nämnda ordens rätta uttal stridande skrifsätt har fått opåtaldt fortfara; men den som vill söka att främja en verklig, på förnuftiga grunder bygd rättskrifning bör ej tveka att äfven i afseende på dessa orden förkasta ett skrifsätt, som endast tjenar till att föranleda ett falskt uttal, och i själfva verket är lika så oriktigt som om man ville skrifva in-nandas, in-nackordera, in-nemot, in-nom, in-nympa, in-nöfva. Samma förhållande är då man rätteligen skrifver fjorton, fämton, sexton, aderton, fyratio eller fyrtio, fämtio &c., och ej fjort-ton, fämt-ton, fyrat-tio, fämt-tio &c., men däremot tret-ton, sjut-ton, nit-ton, tret-tio &c., utan annan grund än ett till vana blifvet vårdslöst uttal, hvilket man i detta likasom i många andra fall med ett uttalet härmande falskt stafsätt godkänt och befrämjat[1]. Ett märkligt motstycke till den oriktiga fördubblingen af n i inne, innan (af in), jämförd med det enkla t i ute, utan (af ut), finnes i det alldeles motsatta, men lika oriktiga förhållandet med det dubbla tt i yttre, yttra för ytre, ytra (af ut), jämfördt med det enkla n i inre (af in).
Beträffande den klandrade sammanskrifningen af ord, som ej skulle anses som sammansatta därför, att i uttalet tonen ej ligger på första stafvelsen, är det klart att om, såsom det uppgifves, någon skrifver idethela, fördetmesta, hvemsomhälst, iståndtill, iställetför, sålängesom, o. s. v., sådana sammansättningar, af hvilka en del synas skola vara öfversättningar af Latinska ord, såsom plerumque, quicumque, loco, quamdiu, äro alldeles förkastliga, icke därför att tonen icke ligger på i, för &c., utan därför att inte skäl är att anse sådant som sammansatta ord, om man ej vill göra sammansättningar af allt hvad man behagar, t. ex. idenhändelse, afdenorsak, pådengrundatt, vidsådantförhållande, medmera, ochsåvidare. Äfven måste medgifvas att de flesta andra klandrade sammanskrifningarne, ehuru ej fullt lika orimliga, dock äro afgjordt oriktiga, t. ex. tillfots, tillsjös, tillköps, tillsalu, hvilka ord man förmodligen trott vara adverbier, därför att man icke vetat att prep. till i dessa, likasom i mångfaldiga andra från forntiden bibehållna talesätt, construeras med genitivus; skulle man därför t. ex. skrifva gå tillfots, borde man ock skrifva gå tillsängs, föra tilltorgs, sitta tillbords, skjuta tillmåls, hafva tillhands, gå tillhanda o. s. v. Men med åtskilliga ord har det händt att, sedan de på detta sätt ofta varit i tal sammanställda, hafva de verkligen blifvit sammandragna, och då böra de ock i Svenskan skrifvas såsom sammansatta, likasom det sker i andra språk, t. ex. tilläfventyrs, tillsamman, tillstädes, tillreds, tillfreds, tillhopa, tillbaka, ihop, ibland, igen, ihjäl, enär, ehuru, emedlertid, kanhända (så väl som kanske), omkull, omsider, åstad, tyvärr, farväl; och att nu vilja börja att sönderslita det band, hvarmed sådana ord i långliga tider varit förenade, därför att de kommit att i uttalet behålla den ton, hvarmed de förut varit hvart för sig uttalade, då likväl deras egenskap af sammansatta ord numera är alltför
- ↑ Jfr. s. XXIV ofvanför.
