oförskräckt, såsom sammansatta. Likaså borde man väl skrifva förebud, föredraga, förefalla, förehålla &c., men förbud, fördraga &c. skulle icke vara sammansatta ord, och borde därför skrifvas åtskildt. Så är inte hinder att skrifva tillbjuda, tillegna, tillflykt &c., men tillika, tillsamman kunna ej erkännas som sammansatta ord. Undantagsvis må man emedlertid skrifva adv:na öfver hufvud och efter hand åtskildt för att skilja dessa ord från subst. öfverhufvud och efterhand, men alls icke för tonvigtens skull, såsom skulle af denna orsak de förra orden vara mindre afgjordt sammansatta än de senare. Det må äfven anmärkas att ehuru man rätteligen skrifver: till rätta, till godo &c., t. ex. ställa till rätta, hålla till godo, finnas dock sådana ord i verkliga sammansättningar med efterföljande verber, t. ex. tillrättavisa, tillgodonjuta, tillfångataga, tillvägabringa, tillintegöra, tillkännagifva, ihågkomma &c., och att i skrift sönderslita sådana ord är ett verkligt ofog, som väl med rätta må kallas antifonetiskt, då det strider både mot ordens verkliga uttal (enär till rätta visa &c. såsom särskilda ord skulle uttalas helt annorlunda än dessa ord såsom sammansatta uttalas) och mot den nu strängt påbudna fonetiska lagen, enligt hvilken man skulle skrifva till rättavisa, till godonjuta &c., emedan tonen ligger på rätta &c. och ej på första stafvelsen, och likväl är bandet som förenar tillrätta, tillgodo &c. tydligen vida starkare än det, som sammanhåller dessa ord med de därefter följande verberna. — Af hvad som nu blifvit anfördt synes det vara ganska klart, att det uppgifna skälet till sönderslitande af ord, hvilkas egenskap såsom sammansatta aldrig hade bort sättas i fråga, är alldeles falskt. Den ifrågavarande, med så mycken säkerhet uppställda grundsatsen är därför ett märkligt exempel därpå, att äfven i språkläran nya lagar icke alltid äro bättre än de gamla.
En annan ny lag, som i senare åren genom grammatikor blifvit inpluggad i barnens hufvud, och olyckligtvis alltför hastigt, såsom förhållandet vanligen är med det som är oriktigt och skadligt, kommit till temligen allmän efterlefnad, kan jag icke underlåta att här med det allvarligaste ogillande omnämna, ehuru den icke håller sig inom orthografiens gränser, och således icke häller egentligen hör till det nu förevarande ämnet. Det har i vårt språk varit en urgammal regel, ehuru med vissa undantag, att neutrala substantiver i nominativus pluralis äro oförändrade. Denna regel, som naturligtvis ej kunnat alldeles upphäfvas, har i många fall medfört kännbara olägenheter, då man ej kunnat af själfva ordet (i bestämda formen) eller af adjectiver, verber &c. se om ordet skulle betyda ett eller flera ting. Man har därför måst taga sig friheten att något lossa på detta band, och säga t. ex. han handlar med tyger, kläden, viner &c. Så har man, åtminstone i tal, antagit en pluralis sällskaper; man säger t. ex.: ”han är för ensam, han behöfver sällskap, men han är ej road af sällskaper”; att denna pl. är för rätta meningens uttryckande oumbärlig, inser hvar och en, likasom man kan begripa att det i allmänhet icke är likgiltigt om ett ord förstås som sing. eller pl. Man borde därför hafva varit mån om att i denna del befordra all nödig frihet, och därför uppställt den regel, att de neutrer, som enligt gammalt bruk i allmänhet hafva nomin. pl. lika med sing., böra, så ofta tydligheten fordrar det, i pl. få tillägg af er. Till de lyckliga
