eigi, þá skal þessum reisa ok rista níd med þeim skilmála edr formála at hann skal vera hvers manns nídíngr, ok vera hvergi í samveru gódra manna, hafa goda grein af gridnídíngs nafni” (rättare: geda gremi ok gridnídíngs nafn); då de som hade utmanat, ej infunno sig på utsatt tid och ställe, uppreste de utmanade en stång till deras skam, hvilket så beskrifves i följ. cap. 34: ”þeir .. tóku súlu eina.. Jökull skar karls höfut á súlu endann, ok risti á rúnar med öllum þeim formála sem fyrr var sagdr, sidan drap Jökull mer eina, ok opnudu hana hiá brióstinu, ok færdu a súluna” &c. Likaså berättas i Egil Skalagrimssons saga cap. 60 (ed. Köpenh. 1809 s. 389) huru Egil uppreste en nidstång mot Konung Erik (Blodyxa) och Drottning Gunnhild, med utropande af förbannelser, hvilka äfven ristades med runor på stången; på denna nidstång sattes, likasom på den förutnämnda, ett hästhufvud, hvilket anses som ett trolldomsmedel af Mone, Geschichte des Heidenthums, I. 241. Jfr. Bartholin, Antiqu. Dan. s. 102 o. f. Men trénið, som nämnes i motsats mot tungu nið i Ä. GulL. c. 138 (NGL. I. 57), är icke, såsom vanligen antages, d. s. som niðstöng, ty att skera manne trénið eða rista, som omtalas i Grg. Fs. ed. II. 183, såsom annat än reisa manne niðstöng, är att till någons skymf skära bilder af trä l. rista på en nidstång (såsom i det nyss anförda fallet) l. annat trä, skymfliga ord l. figurer. Med det på anf. st. i U. omtalade märkandet i jorden synes ej kunna menas annat än uppresande af en nidstång; de tre nidingsropen höra däremot till det som i GulL. kallas tungu nið. — Jfr. Af marka, Mærki.
...
