utgången hade blifvit en annan om min boningsort hade varit en annan än ordboksförfattarens. Något annat, som skulle kunna hafva föranledt en sådan förmodan, kan jag icke ens gissa till. Nyss anförda ytrande i mitt bref, så vidt det står i sammanhang med boningsorten, angår dock blott de oundvikliga mycken tid upptagande rådplägningarne med ordboksförfattaren. Visserligen hade denna omständighet kunnat ensam vara tillräckligt afgörande skäl till min vägran, men denna vägran hade, äfven utan allt afseende på nämnda omständighet, lika bestämdt blifvit gjord. Det verkliga skälet låg, hvad ordboksarbetet beträffar, i min åsigt af detta arbete i sig själft och sättet hvarpå det skulle utföras, samt i omöjligheten för mig att inträda i Akademien utan att göra det ringaste för detta arbete. Att åter dela min tid mällan det arbete, åt hvilket det var min pligt att framför allt uppoffra mina krafter, och Svenska Akademiens ordboksarbete, huru obetydligt mitt deltagande däri än måtte synas, det måste jag också finna vara alldeles omöjligt, ordboksförfattarens boningsort måtte hafva varit Lund eller Luleå.
Jag hade författat en utförligare berättelse i detta ämne, äfven med utdrag ur den här omnämnda brefväxling; men då denna berättelse blef alltför vidlöftig att här intagas, har jag ansett mig böra meddela endast ett sammandrag däraf, dock, som jag tror, för ändamålet tillräckligt.
Härmed öfverlemnas nu sista bandet af detta, efter fämtiofäm års träget
arbete fullbordade verk, i allmänhetens händer. Af dem som verkligen äro
behörige domare öfver det sätt, hvarpå mitt arbete blifvit utfördt, väntar jag
icke blott den rättvisa jag har rätt att fordra, och hvilken jag från detta
håll under den långa bana jag haft att genomvandra, hittills fått i fullt mått
åtnjuta, utan jag hoppas ock på fortfarande af det mig visade välvilliga
öfverseende med brister, hvilka från början minst för mig själf varit fördolda, och
utan tvifvel komma att blifva mest märkbara i detta sista band, som jag
under en hög ålderdom utarbetat. Hvad rättvisa, för att nu icke tala om
öfverseende, som från vissa andra håll är att vänta, vet jag väl, äfven genom
någon liten i den delen vunnen erfarenhet. Författare skola ej saknas, hvilka, ”i
förlitande på en större insigt än de verkligen ega, tro sig kunna göra lycka
med hvarjehanda hugskott”, och naturligtvis blir i synnerhet denna ordbok,
likasom de förut utgifna glossarierna, det experimentalfält, där de framträda,
och ”af begäret att vinna ära genom märkvärdiga upptäckter, förledas att
såsom oriktigt klandra sådant som de ej förstå, och som dock är sannt och
visst”. Sådane hjältar skola blifva allt tapprare, ju mera de kunna räkna på
att jag, om ock ännu vid ett efter deras tycke redan alltför långvarigt lif, dock
skall allt mera sakna både förmåga och lust att gripa till vapen, ”och de
läromästare som uppträda på min döda mull, behöfva icke frukta att blifva
af mig vederlagde”[1]. De kunna dock ej vara säkre att icke på dem en gång
kan uppfyllas det, som vid utgifvandet af detta verks första band ytrades af
- ↑ MELL. föret. s. C.
