Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/28

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken

— rymlig och blid över åldringen, som är trött. Mitt under gudstjänsten inbäras och döpas de små barnen, och det vet man nog, att under denna handling är andakten som störst.

Man kan därför icke teckna norska bönder, fördärvade eller ofördärvade, utan att på ett eller annat ställe komma i beröring med kyrkan. Det gör nog intryck av enformighet, men denna är kanske inte det värsta. Vare detta sagt en gång för alla, ej särskilt för det kyrkobesöks skull, som här skall skildras.

Thorbjörn gladde sig åt vandringen och åt vad han såg, fick förunderligt många färger i ögonen utanför kyrkan, kände den stillhetens tyngd, som låg over alla och allt där innanför, då högmässan ännu icke var börjad. Och fastän han själv ej kom ihåg att böja huvudet, när bönen lästes, hölls det dock liksom böjt vid åsynen av flera hundra andra böjda huvuden. Sången ljöd, och alla sjöngo på en gång omkring honom, så han tyckte nästan han blev rädd. Så försjunken satt han, att han spratt upp liksom ur en dröm, när deras bänk sakta öppnades för någon, som trädde in. När psalmen sjungits till slut, tog fadern den mannen i handen och frågade: »Står det bra till på Solbacken?»

Thorbjörn tittade stort, men hur han än såg eller icke, spårades det mycket litet samband mellan denne man och något slags trolldom. Det var en blid, ljuslätt man med stora blå ögon och hög panna, och han verkade lång, där han satt; han log, när man talade till honom, och svarade ja till allt vad Sämund sade, men annars var han fåordig. — »Där kan du få se Synnöve», sade fadern, i det han lutade sig ned till

24