»Om jag kommer ihåg dem?» sade tallen, och med nordanvindens tillhjälp smällde den granen så om öronen, att den inte var långt ifrån att förlora jämvikten, och det var rätt förtretligt.
Den grovlemmade, svartmuskiga tallen hade nu satt en så väldig fot i jorden, att tårna stucko upp en sex alnar från den och voro ännu tjockare än det tjockaste av sälgen — vilket denne helt blygt en afton viskade till humlan, som förälskad surrade uppåt den. Den skäggiga tallen visste med sig sin kraft och sade till människorna, medan han högt över deras räckhåll sköt ut gren på gren i den vida luften: »Kvisten mig, om I kunnen.»
»Nej, de kunna inte kvista dig», sade örnen, sänkte sig nådigt, fällde värdigt ihop sina vingar och putsade litet uselt fårblod av fjädrarna. — »Jag tror nästan jag ber drottningen, min gemål, slå sig ned här — hon har några ägg, som hon skall lägga», tillade han mera dämpat och tittade ned på sina skalliga ben. Ty han skämdes över att det kom flygande en del blida minnen från de tidigaste vårdagarna, då man blir halvt förryckt i den första solvärmen.
Snart lyfte han åter huvudet och stirrade under de av fjädrar skuggade ögonbrynen uppåt de svarta fjällbranterna för att se, om ej drottningen skulle segla där någonstädes, äggtung och lidande. Han flög åstad, och tallen kunde snart se paret uppe mot den klara, blå luften, där de seglade i rak linje mot den högsta fjälltoppen och avhandlade sina husliga angelägenheter. Det var inte fritt för att han kände sig litet orolig, ty hur präktig han än visste, att han var, så var det ändå präktigare att få ett örnpar att vagga.
