Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/83

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Femte kapitlet

mun darrade, han slog fötterna i kors och gick sin väg.

Ingen visste, vart han tog vägen, ty han kom inte hem den kvällen, inte heller på natten, utan först nästa morgon, och då såg han så mörk ut, att ingen vågade fråga honom om någonting. Själv sade han: »Nå?» — »Han har sovit», svarade Ingrid; »men han är så kraftlös, att han inte orkar lyfta en hand.» — Fadern ville in för att se honom, men vände, när han kom till dörren.

Doktorn kom, liksom dagen därpå och flera dagar i rad; Thorbjörn kunde tala, men fick icke lov att röra sig. Ingrid satt som oftast hos honom, även modern och hans yngre bror, men han frågade dem icke om någonting och de icke honom. Fadern var aldrig inne. Detta sågo de, att den sjuke lade märke till; för var gång dörren gick upp, blev han uppmärksam, och de trodde, att det måste vara därför att han väntade fadern. Slutligen frågade Ingrid honom, om han inte gärna ville råka flera utav dem. — »Åh, de vilja väl inte se mig», svarade han.

Detta berättades för Sämund, som ingenting svarade genast; men den dagen var han borta, när doktorn kom. Så snart doktorn hunnit ett stycke på landsvägen, träffade han Sämund, som satt vid vägkanten och väntade på honom. Efter att ha hälsat på honom frågade Sämund om sin son. — »Han är illa tilltygad», blev det korta svaret. — »Går han igenom?» sporde Sämund och jämkade på hästens sadelgjord. — »Tack, den sitter ganska bra», sade doktorn. — »Den var inte stram nog», svarade Sämund.

Det uppstod nu en liten tystnad, varunder

79