behöfver jag ej påminna; de Hollstenska äro
Musslor träffas förnämligast vid Monte Conaro några mil ifrån Ancona, men blifva mycket större vid Ancona. De ligga inne i poreuse sten, som man måste sönderslå innan man kan få Musslan, och synes väl ofta någon anvisning på ytan medelst et litet hål man ser på stenen, men ofta synes ej den minsta öpning, och kan man ändock finna i stenen hela 20 à 30 Musslor, de blifva beständigt liggande på et och samma ställe i stenen och kunna ej komma ut, derest stenen ej sönderslås. De störste i Ancona gå ej stort öfver et fingers längd. En del folk finna en synnerlig delicatesse i denna Mussla, som liknar en tjock mask, som är hvit och full med et klart vatten; men Keyssler tror at där vill en vana til at finna smaken god, dock sändes många af dem til Rom, hvarest man gör af dem boccone du Cardinale. Det inre i Musslan och saften, den gifver ifrån sig, skiner så starkt i mörkret, at man kan läsa bref därvid. ib. 914, 915. Papon, i des Resa genom Provence, skrifver, at Sjödadlarne eller Pholades på Toulons redd, träffas ock nu i kalkstenen, hvaraf en updämning, på schiffer-botnen i hafvet blifvit gjord. Han tror derföre, at dessa djur ej bära sig in uti stenen, medan den är mjuk, utan sedan han hårdnat, och at sådant torde ske, med tilhjelp af någon saft, som på stenen verkar liksom syra, han anmärker därjämte, at köttet är godt och at det, färskt, sprider et Phosphoriskt sken. a. st. p. 182. c) Solenes hålla sig i sanden, men framlåckas af Fiskare på det sätt, at de kasta salt i öpningarna: von Born. Athenæus omtalar dem såsom en forntidens läckerhet, och Pennant säger, at de ätas mäst stekte med ägg. Af dessa var Solen Cultellus ock de gamles läckerhet: Rondelet. Solen Strigilatus ätes i Constantinopel rå, men i Smirna kokt: Forskål. d) Myæ, hålla sig i sand och gyttja, i åar eller bäckar, samt upgrafvas, dels för matens, dels för pärlornas skuld: von Born. e) Tellinæ, äro ätelige. I synnerhet älskar man i Ostindien Garum (Bacassan) som
