blandningar tilskapat oräkneliga nya, samt ofta förmådt förbyta nog bittra och vidriga ämnen
ljufligt med honung: Ludolf. Lobo skrifver, at förnämste fägnaden där i landet består af rått Ox-kött, med peppar, salt och galla. Detta styrkes vidare af Rec. des Voy. Holl. samt D’Avity och hos Purchas. Alle där i landet äta rått, utom Konungen: Rajus, Thevenot. De slå ock varm blod i sina soppor, och ditlägga sedan rå köttbitar, såsom en läckerhet: Alvarez. Poncet såg på Aethiopiske Konungens taffel Ox-kött skuret i bitar och bestänkt med ox-galla, samt beströdt med peppar och andra krydder. Denna rätt är utvald i folkets smak. Man plägar ock tilreda köttet til en rå ragout med det osmälta gräset, som finnes i våmen, upblandadt med senap. Garcias ab Horto berättar, at Aethioperne äta Elefant-köttet rått. De äldre resandes berättelser om Hottentotternas mat äro ganska ohygglige, men förmodligen öfverdrifne. Schwarz berättar, at de gemenligen äta rått kött. Van Rechteren, at alt det de äta, njutes rått. Legvat, och Tavernier, at de helre äta både fisk och kött rått, än kokt och stekt. Köping, och Meister, at de sluka djurens tarmar rå. De la Loubere, at de som knappast utskaka orenligheten af tarmarna, samt, blott för et ögneblick, kasta dem på glöden, innan de äta dem. Uti Lettr. edif. sägas tarmarne, i deras smak, vara läckraste delen af de djur de fälla, samt at de äta dem rå. Därmed instämma Rennefort, Walentyn. Men detta alt är sannolikt, i mer och mindre mån, oriktigt. Dock bestrides icke sanningen däraf, at denna nation kunnat göra sparsamt bruk af elden vid sina anrättningar. Men de, som åtfölgde Sparrman i Capska öknarne, höllo sig helst vid grytoch glöd-stekar, och märkes ej heller, at de satt främsta värdet på tarmarna. Dapper och D’Avity omtala en art små Foglar i Gvinea, som af Negrerne ätas rå med fjädrar och alt. D’Avity skrifver, at Negrerne äta köttet rått och varmt. Hos Purchas omtalas en Neger-gosse, som var snål
