Sida:Tal om Läckerheter-2.djvu/247

Den här sidan har korrekturlästs
239
¤ ) ° ( ¤

otäckt detta oss förekommer, finner jag dock otäckare, at öpna ådren på en Häst, och dricka bloden varm, som man ofta sedt Usbekska Tartarerna göra, såsom ock Grönländarne ofta dricka varma bloden af de djur de fått skjuta (*).[1] Visserligen en förunderlig smak, men månne icke Abyssiniernas smak är långt underligare, då de, såsom Lobo många gånger sjelf såg, kunna dricka ut hela glas Oxe-galla med mera nöje än en annan det bästa vin.

Vid dryckers utfinnande har ej enda afsigten varit, at skaffa någon behagelig läskning; man har ock därjämte hos de flästa folkslag i

verlden

  1. (*) Flere Nationer läska sig med blod-drickning, såsom Ostiakerne: Geg. Staat v. Arabien. Crimske Tatarerne öpna hals-ådran på Hästen, och dricka: De la Mottraye. Äfven de Nogaiske Tatarer: Petrejus, Herberstein. Äfven Kalmyckerne vid Wolga, som så åderlåta både Hästar och Kameler: Gärber. Samojederne dricka Ren-bloden varm: Mem. sur Samojedes; Müller. Jan de Barros såg Negrerne i Melinda och Mozambique dricka blod af nyss slaktade kreatur, och Smith berättar, at Indianerne vid Plataströmmen drucko de djurs blod, som föllo vid deras jagtfärder. Då Invånarne i Concana, en stad i Asturien, fordom ville skaffa sig en god dryck, åderslogo de sina Hästar vid foten, samt blandade bloden med mjölk, hvarefter de drucko en, i deras smak, ojämförlig läckerhet. Horatius pekar därpå: et lætum equino Sangvine Concanum. Äfven Silius Italicus: Cornipedis fura Satiaris, Concane, vend. En sådan blandning af mjölk och Häst-blod, skal ock fordom blifvit nyttjad af Crimske Tatarerne. Uti Act. Batav. berättas, at Invånarne af ön Termano vid Timor äro snåle efter blod, och då de slakta Svin eller Bufflar, altid blanda bloden med en dryck Laaro, som göres af saften efter Borassus flabellifer.